TRAPPOR TILL HIMLEN II.

TRAPPOR TILL HIMLEN II.

Eugenik, etiskt omdiskuterad på jorden, kunde vid urval av lämpliga individer för livet vara en helt självklar och obestridlig metod av vår inträngning i universum. Med hänsyn till specifika roller kommer urval eller könsförändring att ha en helt praktisk mening. Genetisk idealt modellerade personer ska bli en självklarhet. För respektive planet finns det sedan redan anledning att klona de bäst adapterade mänskliga individerna. På sådant sätt kan de ju utgöra en grund för en ny „naturlig“ planetpopulation av människor! Om förutsättningen för detta är att vi inte förstör det med införsel av dödsbringande patogener, kunde kloning vara den snabbaste vägen till att öka den lokala befolkningen. Livet under extrema villkor kommer att vara en anledning till „reservdelstillverkning“, speciellt om de just adapterade individerna kommer att vara sällsynta i början, det betyder värda ett sådant offer. Nedfrysning av embryo, testade på jorden, skulle vidare kunna vara nästa hoppfulla fortplantningsteknik. I det första rymdskeppet, vilket kommer att landa där, behövs det ju inte mer än ett dussin fortplantnigsastronauter. De kunde transportera sina andra kamrater i en liten frysbox.
Transgena djur, och det är en hemlighet bland moderna djuruppfödare, är inte så attraktiva inom i livsmedels- och den farmakologiska forskningen, när det gäller att få fram nya forskningsresultat, men för de låga kostnadernas skull i samband med produktion av livsmedel och läkemedel. På jorden har alltid evolutionsnaturligt adapterade djuren fördel framför laboratorieexoter. Men utanför atmosfären kan det vara tvärtom. Djur, framavlade på respektive planet kommer att vara våra mest pålitliga medhjälpare. Det, som vi har ett överskott av på jorden, ska där bli till en dyrbarhet, som man kan utvinna bara tack vare genetisk anpassade organismer. Bara där kan alla extra stora kostnader vara motiverade. Historien med Noaks Ark kan upprepa sig. Bara de djur, vilka kommer att åtfölja oss på den långa vägen, ska i artigt vänta på sina nya liv i retorter.
Naturen som fabrik är en obarmhärtig metafor för våra jordiska villkor. Men erfarenheter från storuppfödningen får plötsligt en annan mening, när vår oskuld hushönan kommer en gång i en gård på Mars. Att storuppfödningsvarianterna är vana vid ett liv utan sol och att natter kommer via strömbrytare är en fördel på Mars. Man kan förvänta sig att manuskriptet från filmen „Inkräktaren“ upprepar sig, när en av dessa varelser ( för att skapa en självständig värld är det nödvändigt att skapa också en näringskedja med rovdjur) kommer att kämpa mot oss, eftersom den kommer att betrakta oss som inträktare på „sin“ planet.
Den verkliga paradisträdgården ska blomma först då, när den inte skadas av ogräs från den nära tippen eller ödemarken. Sådana ideal är möjliga bara utanför jorden. Först i en utomjordisk trädgård ska bara det växa, som vi vill ha där, eftersom inte något annat kan växa på de olika planeterna. Växter, som förebådar högre livsformer ska bli det första försöket i att bebygga universum. Genetiskt anpassade växter och dessa producerade livsmedel kommer att övergå från raritet till oundviklighet. Alla tekniker, vilka vi har utprovad på jorden, ska plötsligt få en mening och tillämpning. Skörd via knapptryckning kommer att ske för första gången. Under sådana villkor ska också sådana bisarra ting som växter immuna mot smuts eller bröd av agnar få sin tillämpning.
De första kolonisatörerna av rymden kommer säkert att vara mikroorganismer. Det är bara vi, som tar beslut om vi väljer sådana, som hjälper till att uppodla ödemarker, t.ex. på månen, eller tvärtom. Efter en tid ska de med bumerangeffekt smitta också oss. Tack vare de vid en första betraktelse galna experiment, som utförts av mikrobiologer vet vi, att det existerar redan i dag så kallade extremofiler. Det är mikroorganismer, vilka annars inte kunde överleva sådana villkor, som verkar extremt på jorden, men utanför existerar de som en vardaglig realitet. Först för sexton år sedan beskrevs för första gången mikrober, för vilka optimal temperatur för att kunna växa är 105oC men maximalt 113oC. Men också sådana, som älskar kyla – så kallade psychrofiler. De nyaste analyserna från oljefält visar, att också oljesreservoarer är fulla av liv. Det nationella forskningscentrumet i Danmark erbjuder i praktiken redan i dag genetiskt anpassade mikrober, vilka har som uppgift att äta upp de farligaste ämnena från avfall, såsom PCB. I forskningsplanerna finns också en konstgjord evolution av proteiner. Allt det, som är ovanligt, kommer att vara kärnan till liv i andra världar.
I strävan efter att uppskjuta vår död och att inom ramen för detta utsätta våra dubbelgångare för dödliga faror har vi kommit på idén med cyborger, ersättningsmänniskor. Vid all ansträngning är en cyborg hittills inte alls lik den legendariska Golem, vilken var skapad av lera av den berömda rabbinen från Prag redan för några hundra år sedan. De som tittade på filmen om den här konstgjorda Herkules, kunde mycket snabbt upptäcka, att inte heller hans kraft heller skyddade honom från ett pinsamt fall på ett för mycket polerat parkettgolv. Den imponerande kraften förändras inom loppet av en sekund till en grotesk karikatyr. Faktum är nämligen, att jorden är full av fällor, såsom polerat golv eller slarvigt byggda trappor. Om det i början av 1970-talet rådde en stor entusiasm över robotisenringen, så blev det under slutet av millenniet helt tyst om detta. För roboten är vår planet alldeles för komplicerad. Inte ens den mest perfekta robot kan konkurrera med miljoner enkla människor, vilka är mer effektiva och särskilt ekonomiskt löjligt billiga i jämförelse med dessa konstgjorda Supermän. Men den konstgjorda människa, som vi har uppfunnit, kan vi säkert gärna använda i rymden. Robotar kommer under koloniseringen att springa om människor, där de nämligen är viktigare än människor. På vägen äter de inte och de kan resa också demonterade. Expeditioner ska bara ha en liten mänsklig besättning men en stor trupp av sammansatta militärrobotar. Redan på platsen ska bygga ihop en till två och de ska sätta ihop sina andra kamrater. I en specifik rymd av interplanetara rymdskepp och stationer, kunde kanske också en isolerad hjärna som konstant pilot överleva. För säkerhet skull finns också andra reserv, vilka skiftar för att kunna vila). Människor härskade över jorden, eftersom de var mästare i anpassningsförmåga. Men planeter med specifika villkor kommer att behöva speciella människors former. Därför ska vi skapa våra ersättare, vilka ska vara anpassade till de extrema villkoren på olika planeter och det bättre än vi själva.
Eutanasi, befriad från den eugeniska belastningen från det förflutna, är inte av en slump ett mycket omdiskuterat tema vid millennieskiftet. Så, som vi tog födelsen i våra händer, så måste vi också ta döden....Karel Čapek jämför i sina Apokryfer livet med en stor pöl. Först vill vi försöka att gå över på tå. Men det räcker med att vi vacklar lite, halkar lite och vi - smutsiga av slasket, uleda med vår egen svaghet plaskar upp till ändan i vår livspöl. Men Čapek visste då inte någonting om klon, eutanasin var inte alls omdiskuterad. Vad händer, om vi kommer att nå fram till teori och praktik om flera liv? Och där någonstans i den fjärran rymden, uppfyller vi genom att kombinera klontekniker, en ödesdiger dröm om nytt liv och reinkarnation.…..

(The End)

TRAPPOR TILL HIMLEN I

TRAPPOR TILL HIMLEN I

Har ni någon gång funderat på varför några av oss klättrar i ogästvänliga berg, där det inte finns någonting, inte ens så mycket som en omdiskuterad utsikt över världens ände? Från ett flygplan vore det mycket säkrare och mer bekvämt. Varför springer de dit ? För att kunna dö som de första i den istäckta ödemarken, om vilken vi redan i dag vet, att den inte erbjuder på någonting annat än en oändlig vildmark, målad med vit färg? Varför lockar det dem att gömma sig i stålhylsor och hissas ned till oceanernas bottnar, fast de säkert inte väntar på att uttnyttja dessa erövringar ?
„Jag klättrar i berg, eftersom de finns“ svarade Edmund Hillary på sådana frågor. Är det en vuxen människans svar? Han som nästan blev blind under klättring? Är det en ursäkt för de tusentals tragedier där de, vilka klättrade upp, aldrig kom tillbaka? För alla dem, som symboliskt bar upp sin egen grav i bergen? Även om vi inte skulle tala om livets offer eller om hälsooffer, vilken mening finns i att betala de enorma finansiella medel för att klättra upp till bergens topp, där redan någon har varit för länge sen?
Detta, vid första anblicken galna beteende har en djupare, evolutionistisk innebörd. Dit, som man inte kan gå, skickar en annan form av „den egoistiska DNA“ en människa. DNA beter sig som en misstrogen Tomas Tvivlaren. Och samtidigt som en blind, som söker sig fram. DNA skickar oss till öde toppar utan liv bara för säkerhets skull, bara om det inte finns någon som helst chans till liv. DNA skickar oss till ödemarken, till sand eller is. DNA har också skickat oss till oceanernas bottnar. Och allt detta bara på försök, som morgongymnastik.
Under den långa perioden av trevanden och upptäckter, blev alla de redan omnämnda männen som klipper gräsmattor, fotbollfansen, och samlarna av de otroligaste saker, en beståndsdel i den stora evolutionsplanen, utan att vara medvetna om detta. De är här som en reserv i fall att de, som är framme, skulle falla ifrån…
Målsättningen med denna stora strävan är klar i dag. Människor är försedda med en hjärna. Bara den är i stånd att planera och spela den viktigaste rollen som alla „genetiska bärare“ har – den att övervinna avståndet mellan kontinenterna och till slut också jordens tyngdkraft. I vår expansion spelar vi också oavsiktligt rollen som spridare, vilka sprider andra livsformer. Det är oundvikligt att vi måste ta dem med oss, men också dem, vilka utan vår vilja ansluter sig till oss (som råttor på båtar upptäckande den Nya världen). Slutsatsen är att den egoistiska DNA:n „måste“ nå den mest fördelaktiga varianten av mänsklig bärare, eftersom djur- eller växtesorter av standardtyp inte är i stånd att övervinna jordens tyngdkraft. Därför var det nödvändigt och nyttigt att vänta i tusentals år, tills människan hade rest sig, börjat tänka och skapat ett sådant samhälle i vilket hon inte bara behöver bry sig om sin individuella överlevnad, utan också kunde ägna sig åt någonting helt vansinnigt – att vistas i sådana miljöer där det antingen är för kallt eller för varmt, där det varken finns vatten eller livsmedel och där vi inte kan andas fritt. Dit längtar den osynliga damen – DNA. Hon – DNA – vill säkert inte, att vi verkligen skall överleva i universums kalla vatten. Det räcker för henne, att med vår hjälp smuggla dit nya mikroorganismer, som vi har konstruerat, muterade växter, eller transgena djur. På väg till himlen behövde denna osynliga dam, som påverkar allt levande, en pålitlig stege. Till slut ser det ut, som om hela den mänskliga civilisationen skulle verka vara som ett komplicerat verk, som en startplats, avsedd endast för att den „egoistiska DNA:n“ ska kunna sprida sig så långt så möjligt.
Om vi skulle vilja hitta en värdig plats för oss i denna hypotes, då kunde vi anse oss vara ett slags budbärare av ett meddelande, som är värt att spridas i universum. Och som det är i naturen, det behöver inte att handla om komplicerad information. Kanske talar meddelandet bara om att liv är möjligt.......

Inventering för den nya millenniet

Inte ens den största literatur fantasten skulle komma på tanken att mata hönor med begagnad motorolja. Praktiska människor har inga problem med att upptäcka något sådant. Just sådan vardaglig praxis skapar de enskilda tvärstängerna på stegen till himlen. Det påminner mig om ett trick, vilket de som bygger träbyggnader, använder. Den lilla kyrkan, som inte stod långt ifrån vår sommarstuga, där jag skrev den större delen av denna avhandling, tog de en gång isär och flyttade till en annan by. I vår sci-fi biologiska historia har jag en efterhängsen känsla av, att vi liksom här på jorden förbereder enskilda delar till en stor byggnad, som sedan skall komma till användning och få en mening någon annanstans. Vi kan ju rekapitulera, hur långt vi redan har avancerat
Provrörsbefrukning hjälper i dag barnlösa par, men det är egentligen en luxuös tjänst för en liten del av världens befolkning. En majoritet av jordens befolkning har inga problem med fruktbarheten och fyller pålitligt tomrummet efter gamla och utdöda generationer i utvecklade stater. Säkert kan man erkänna, att provrörsbefruktning som teknik visserligen hjälper enskilda människor att bli lyckliga, men globalt sett, handlar det bara om en marginell och exotisk metod. Men det existerar platser, där det kan vara det enda sätt på vilket människor kan fortplanta sig. I extrema fall av rymdfärder kommer det troligen att vara den enda möjligheten för befruktning. Det är mycket sannolikt, att en kvinna från vår planet kommer att befruktas bäst med insemination inte bara av av fysiska, utan också av viktiga psykiska skäl. Om det blir framgångsrikt, kommer kanske användningen av superkuvöser (som konstgjorda livmödrar), men också sociala (eller professionella) föräldrar.

(to be continued)

GOD, MEN INTE FÖR DENNA JORD

GOD, MEN INTE FÖR DENNA JORD

Det fantastiska i biologin är redan på väg att bli verklighet. Underlag för detta är vetenskapliga fakta i biologin. De sista tjugofem åren genomgick vi en fas av otroliga upptäckter och ännu mer otroliga visioner. Det väntar oss en mycket lång väg tills vi kan förverkliga dem. Det kan vara en liten tröst, att vi inte behöver uppfinna många fantastiska saker, det räcker om biologin förverkligar det som i dag är fantastiskt vetenskapligt.
Jag skrev på baksidan av mitt biologihäfte en mening, till vilken jag blev inspirerad av Napoleon och biologi: „Livet grundas på en oändlig strävan efter att nå balans, som man inte kan behålla i tiden och på ett oändligt antal av dess nya former“. Vi letar efter en ny balans för den nya värld, som förut var Amerika. Där försökte vi för första gången det Stora språnget – kontinentens kolonisering. Nu väntar oss uppdraget att överskrida rymdens ocean. Det verkar som om vi hade gått på denna väg i hundratals år. Naturen är en stor energetisk snåljåp, favoriserar det, som man kan göra med minsta möjliga ansträngning. Människorna är Naturens del och trots detta har de hittills satsat mycket stora mängder energi på någonting, som just nu inte har en väsentlig mening. Alla de stora byggnaderna såsom pyramiderna, kyrkorna, de megalitiska gravarna var en skenbart slösaktig investering. De har kostat tid, ansträngning och människors liv. I jämförelse med den kort tideshorisont av individuellt samt av hela generationers liv, bjöd de inte på någon konkret belöning. Och trots detta följde vi en liksom „högre“ motivering för vårt energetiska slöseri. Vi lyssnar på den igen, i dag och varje dag. Vetenskapen gick från generation till generation av pyramid- och kyrkobyggare. Deras ansträngning var annorlunda, men från första början likväl slösaktig. Trots allt detta skiljer de inte dag från natt, fredag från helgdag, och i den hektiska ansträngningen stoppar de inte uppfyllordet av denna okända mission.
Vi har redan sagt så mycket, så vi till slut kan ställa frågan: Vad bjuder vår genetiska härskare och livsbärare för ansträngningen och självuppoffringen – „den egoistiska DNA:n“? Kanske inte mer, än möjligheten att säga:
„Nu vet jag redan, hur det är att känna sig som Gud.“
I förbigående, denna replik strök 1931 censorerna ur manuskriptet till filmen Frankenstein. Just för hädelse mot Gud....

Essay in Swedish

Den egoistiska DNA:n

De nyaste rönen antyder, att bärare av grundläggande genetisk information – DNA – inte är så bräckliga, som vi förutsatte och att den har lämnat tydliga spår av sin kod även under mycket ofördelaktiga livsbetingelser under många århundranden. Man har hittat spår av dess relativt självständiga existens. Tack vare detta är det möjligt att med en lagom anpassad teknik söka sig tillbaka i historien av informationsgrunden till allt levande. Den nyaste definitionen av livet talar nämligen enligt kybernetikerna – om att livet är information. Det hänger ihop med Dawkins hypotes om „den egoistiska genen“. Enligt den, är allt levande som vi känner till på jorden en mer eller mindre komplicerad „bärare“ av denna egoistiska, autonoma information. Egoistisk är den därför, att den bara tänker på att föröka sig själv även om det betyder utplåning av andra livsformer. De specifika naturlagarna leder fram till en „upprorisk strategi“ för bevarande av liv. Upprorsmän försöker i en politisk ogästvänlig miljö bevara konkret information – till exempel att demokratin, ordets frihet och resefrihet verkligen existerar. Mycket snabbt lär de sig, att sådan information i en enda kopia mycket lätt kan upphöra. Även om man skulle gömma den i ett inbrottsäkert kassavalv, kommer förräderi eller slumpen att upptäcka den. Om ni skulle gräva ned en enda kopia på en okänd plats, kommer ni att förstöra den, på grund av att repression av den ogästvänliga samhällsmiljön kommer att utrota er tidigare, än ni hinner berätta var dyrbarheten befinner sig. Under många millennier av mänsklighetens historia fick vi erfara att varken de starkaste fästningar, eller de mest massiva sarkofager, eller skarpsinnigaste labyrinter lyckades att försvara skatter från tjuvar. Pyramiderna är vårt eviga memento för ett sådant naivt beteende. Den enda garantin för bevarande av den värdefulla skatt – och DNA är en sådan utomordentligt värdefull och bräcklig skatt är – är dess fortplantning eller kopiering. I fallet med upprorsmännen kallas en sådan segrande strategi – samizdat. Ju fler kopior av samizdat som upprorsmännen lyckades kopiera, destå större var chans, att försvarad information skulle överleva. Trots en intensiv förintande kraft av hemlig och offentlig polis, trots fängslande, trots landsförvisningar och avrättningar, kom den försvarade informationen att överleva.. Kanske bara därför, att en glömd kopia blir kvar i många tiotals år ovanpå skåpet i ett familjehus, vilket är helt ointressant för polisen. Och precis så beter sig „den egoistiska DNA:n“ – gömmer sig i de mest överraskande livsformer. Var och en av dem har sitt eget sinne. Det kan ju hända, att bara violettprickiga skalbaggar med gröna ben överlever vid ofördelaktiga förändringar i naturen. Det visar sig, att även en sådan vidrig skalbagge som kackerlackan kanske är den utvalde bäraren av ett värdefull meddelande om livetsexistens, på grund av att den kan överleva ett vansinnigt atomkrig!

DNA är ett underverk av informationsspridande i tid och rum. Den försöker att hitta alla möjliga och omöjliga former av gömställen och många av de möjliga och omöjliga formerna har den redan upptäckt. Det är den bräckligaste skatt, som existerar på planeten. Det räcker ju att trycka ned en myra och en unik kopia går förlorad för evigt. Därför finns det miljarder myror på alla kontinenter och för säkerhets skulle det finnas några sorter också i ditt skafferi. Det räcker att det är torr, kallt, eller tvärtom. För mycket vatten och varmt och den bräckliga genetiska information går under med sin sexbeniga kropp. Därför har kopiorna också adapterade för vatten, både för lågt och högt. Därför har de kopior också ben för att kunna springa bort i nät när de är utsatta för fara. Just därför finns dess kopior med rötter, så att de snabbt kan besätta ett så stort område på planeten som möjligt, för att kunna föröka sig till största möjligaste antal. För att lära sig att inte springa bort, stanna kvar, hålla sig kvar. Några kopior växte i kolosala dimensioner därför, att inte någon skulle komma äta upp dem. Men eftersom inte gigantiska dinasaurieformer kunde överleva, befinner sig kopior av den „egoistiska DNA:n“ också i osynliga mikroba former, vilka befinner sig på de otroligaste platser – från tarmar hos de olika djur, i honors vaginor av alla möjliga sorter, till kokande termala källor och permafrostens isberg. Så gömmer sig DNA i rummet.

„Den egoistiska DNA“ inte bara gömmer sig, den förökar sig genom de otroligaste former. – från upphöjda kärleksyttringar hos människor, via bröllopsdanser hos djur och bisarra erotiska lekor hos fiskar och amfibier, till icke bindande promiskuitet hos mikrober. På sådant sätt kan den säkra ett försprång framför destruktiva krafter av omgivande icke levande , men i levande miljö. Om det är överraskande för någon, att olika former av DNA konkurrerar med varandra , men också attackerar varandra, till och med äter upp varandra, så måste man säga, att den materia, med vilken den „egoistiska DNA:n“ arbetar, är definitiv.. Därför att varje ny uppfinning, vilken lovar dess evighet, företräder. Ståndaktigt strider den nämligen mot den andra termodynamiska lagen, vilken komplicerat bevisar det, som Bibeln på ett enkelt sätt berättar: „Av jord är du kommen och till jord skall du också varda“. „Den egoistiska DNA:n“ tror inte på fatalism i religionen. Den ger inte upp. Aldrig.

Gräsmattans slåtterkarlsfilosofi…

Studerade ni någon gång hur en man körde en gräsklippare i en trädgård? Jag såg många, kanske hundratals. Några av de körde mekaniska, andra elektriska gräsklippare och de rikare satt på små traktorer. Och några slår omkring sig med en elektrisk handlie. När jag var liten såg jag också slåtterkarlar med en vanlig handlie. Men de klippte aldrig gräs av de skäl, som det gör de nu. För glansen skull. Och när jag ser, en „glansgrässlåtterkarl“, kan jag inte låta bli att tvivla. I denna värld finns ju så mycket arbete, så många obyggda hus, så många icke reparerade maskiner, så många begravda brunnar – och ändå är deras lyxiga ansträngning meningfull. Det är inte på grund av en verkligt vällustig känsla inför en perfekt engelsk gräsmatta. Meningen hänger inte ihop med den ögonblickliga ändamålsmässigheten i våra mänskliga mått. Sinnet är evolutionistiska och vi kan kalla det „förblivandet i tiden“.

Ja, alla friska och starka män kunde börja göra någonting meningsfullt. För det överväldigande flertalet är nämligen gräsklippning ett arbete, fåfängt och utsiktlöst. Deras arbetsresultat brinner frost under vintern och även den vackraste gräsmatta kan mycketbra plöja upp en enda mullvad. Och flera av dem kör sina gräsklippare på breddgrader som klimatiskt sett inte är de lämpligaste. Vid första anblicken kunde de kanske göra någonting mera meningsfullt, antingen klippa gräsmattan på ett sådant ställe, där den verkligen trivs, eller göra någonting nyttigt för den högre mänskliga missionen där det behövs. Och ändå är det bra att de går precis på den lilla biten av världen, där de var blåsna med ödet, eller har lämnat sina förfäder. Utan att vara medvetna om det är så, att de utför en hemlig uppgift för „den egoistiska DNA:n“. De stannar kvar på de mest olika ställen i världen och där bevarar den med sin existens sina mänskliga former just därför, att ingen /inte ens den skenbart allsmäktiga och allvetande „egoistiska DNA:n“/ vet, var den rätta platsen för sin säkraste överlevnad befinner sig. Om inte dessa gubbar skulle gå med gräsklippare på sina gräsmattor, skulle det inte finnas någon garanti för, att de aldrig skulle överge denna plats. Den, som klipper gräsmattan bara för sitt eget höga nöje, har en finansiell trygghet, har en familj, barn och uppfostrar andra former av „den egoistiska DNA:n“ i form av katter, hundar, hamstrar eller andra nyttodjur. Den svälter inte och ingen fara hotar honom. Han klipper gräsmattan och därigenom tror han på framtiden. Han har en sådan evig och oändlig sysselsättning, så det inte finns någon risk, för att han ska sluta någon gång och börja fundera på meningen med sin existens. Eftersom han strax skulle komma på förrädiska tankar. Till slut skulle han kunna upptäcka, att just hans existens inte har någon evident mening. Bara han fortsätter att klippa.........…

Djur överför sin genetiska information med enkel fortplantningcykel. De sysselsätter sig till sin oundvikliga död med att lära sig att först gå, sedan att orientera sig i sin omgivning, att gömma sig och skydda sig från fienden, att leta efter en partner, föda och skydda sina ungar från den omgivande världen och sen slutar de sina liv som en maskin, som har tjänat ut. Sådana manuskript räcker inte för människor. En tanke sprider sig under millisekunder och under en människas liv kunde det vara ganska många utan svar. Därför är alla former för att ta död på tiden välsignade. Såg ni någon gång fanatiska fotbollsfans och hörde ni då deras lekmanna-, men också så kallade fackliga kommentarer om den speciella matchen? En omdömesgill människa skulle bara skaka på huvudet över en sådan fåfänga. Så mycket, att han skulle kunna skaka loss det. En så onödig verksamhet, som är att sparka på en boll, som är rund. Om det händer något under spelet, vad som helst, uppträder plötsligt en „advokat“, som är ovärdig för mänsklighetens högre mållsättningar. Men vem pratar här om högre målsättningar av mänsklighet? Politikerna? De brukar också gå på fotboll. Diktare? De hejar också till på sin „egen“ favoritfotbollsklubben. Filosoferna? Heidegger var en av de mest uppskattade och politiskt inflytelserika under sin livstid och ändå kommer hans söner ihåg, hur han hetsigt lyssnade på fotbollsmatcher på radion. Det är så och det är bra, att det är så. Inte bara fotboll, utan varje mänskligt nöje eller intresse för vad som helst, inkluderat samlande på kapsyler till ölflaskor, har sin egen mening. Det syselsätter människans sinne, för att hon vill veta och vill leva tills meddelandet kommer om vilken plats i tävlingen hans favoritklubb uppnådde. För att hon ville leva bara där, hon har sin samling av onödigheter och speciellt, att hon intresserar sig för ofarliga „plikter“ i stället att ha djupare idéer om ömsesidigt dödande. Människorna kommer att berätta sina historier, de kommer att läsa om dem. De kommer att titta på dem på bio, eller hemma på teve. Deras egen stora historia pågår tyst och obemärkt. Det är livets historia, som en speciell form av albuminers och nukleinsyrors existens. Bli inte överraskade, men den här livsdefinitionen föreslog en viss herr Friedrich Engels. I det ögonblicket visste han säkert, vad han talade om.....…