Wednesday, March 31, 2010

Story in Croatian

NAĆI ISPRAVAN PUT

Priča iz Indije



Na putovanjima čovjek nađe razne atrakcije. Ali pravi povijesni labirint naći ćete jedino u indijskom gradu Lucknowu. Zahvaljujući mojem prijatelju Pavlu, koji je mnogo toga proputovao, unaprijed sam znao da je lucknowski labirint uistinu posebna građevina. Suprotno očekivanjima, ne nalazi se pod zemljom nego čini mauzolej na prvom katu središnje palače. Pritom je iznenađujuće prividno jednostavan i pregledan jer je sastavljen od pravocrtnih hodnika koji vode uz zidove glavne sale palače i imaju otvore prema unutrašnjosti sale, kao i prema van. Jedini je zbunjujući element vodoravno prelamanje hodnika, tako da se svako malo preko nekoliko stuba morate uspeti nad razinu hodnika, pa zatim opet natrag. Lokalni vodič odmah je počeo s dosadnim vicem kako se tu navodno izgubio njegov prethodnik. Time je prešao granicu naše tolerancije na podcjenjivanje pa sam na najbližem križanju hodnikâ pustio da naša skupina na čelu s vodičem poodmakne, te hitro skrenuo u najbližu uličicu. Konačno sâm, na trenutak sam osjetio pobjedonosno olakšanje. Kreštavi zvuk turističkog vodiča nestao je negdje za uglom. Konačno sam mogao slobodno šetati, zavirivati u mjestimične prozorčiće, isprobavati razne odvojke, misliti svoje i – zalutati.
Kad sam ustanovio da sam se izgubio, uopće nisam bio uznemiren. Pretpostavljao sam da je labirint tako malen da je dovoljno samo hodati i dospjeti do nekog izlaza. Ali, što sam više hodao, tim sam se postajao svjesniji da osim onoga na koji smo ušli nikakvi drugi izlazi ne postoje. A put prema njemu zagubio se negdje u mapi moje glave. Jedino što sam otkrio bile su stube koje su vodile nekamo prema gore. Krenuo sam njima i neočekivano se našao na praznom, ravnom krovu palače. Pružio mi se zanimljiv pogled na zalazak sunca, ali mene je više privukla scena koja se odigravala dolje, u prljavom dvorištu iza palače. Na mjestu koje više nije bilo namijenjeno fasciniranju turistâ, stajala je potleušica i uz nju hrpe smeća. Pred potleušicom sam vidio ženu u crnom, a oko nje – na smetlištu – djecu kako se natjeravaju. Žena je šutke stajala i promatrala dječju igru s fatalnom odlučnošću, kakvu susretnete svugdje tamo gdje se bijeda nađe preblizu nedosežnoj viziji dostojnog života. Djeca su bila bučna, vesela, bezbrižna, poput svake druge djece na svijetu. Ali njihova je igra odisala nekom začudnom pravilnošću. Kako god se kretala, na prvi pogled čak neodgovorno i razuzdano – uvijek su pri tim svojim bezbrižnim lovicama ostajali unutar nevidljivog, ali i nepremostivog kruga. Njihova dječja neposlušnost podrazumijevala je zastrašujuću disciplinu podsvjesno zamišljene granice mogućnosti. Puna energije, nade, neostvarenih želja, zaplitala su se u spletu koridora bez izlaza jednako kao i ja u labirintu iznad njih. Osjećao sam to nevjerojatno blisko, upravo fizički intimno, kao da sam bio jedno od njih.
Pomogla mi je i činjenica da sam na terasi iznad njih stajao bos, baš kao i oni. U labirint se ne smije u cipelama. Cipele i čarape sam dakle ostavio vani, i sada, stojeći do članaka u prašini, osjećao sam se nesigurno i neugodno ogoljen. Štoviše, palo mi je na pamet da s približavanjem večeri i hladne noći ovamo neće zalutati nove skupine turista. A onaj naš idiotski vodič mogao bi na mene zaboraviti barem do jutra. Bili smo skupina znanstvenika raznih nacionalnosti, koji se međusobno ne poznaju, pa sam morao priznati da u najmanju ruku dvanaest sati nikome neću nedostajati. Na trenutak se čak o mene očešala grozna pomisao da iz nekog apsurdnog razloga iz tog lucknowskog labirinta ne bih trebao izaći nikamo drugamo nego dolje toj ženi i djeci. I zauvijek ostati u tom njihovu bezizlaznom labirintu bijede.
Nisam uspio dugo promatrati to smetlište dolje s ljudskim bićima. Oni nisu odabrali avanturu bezizlaznog labirinta kao ja, radi kratkotrajnog uzbuđenja. A za razliku od njih, ja sam mogao pronaći izlaz. Brzo sam se vratio stubama u labirint, s novom odlučnošću da sada zaista pronađem izlaz. Uskoro su me privukli bezbrižni glasovi među kojima sam pouzdano prepoznao i kreštavi glas našeg vodiča. Ubrzo zatim, na kraju jednog uzdužnog hodnika ugledao sam našu skupinu kako glavnim stubama silazi van, pred palaču. Radosno sam im se pridružio...



Translation: Siniša Habijanec


Story from recently published book in Zagreb, Edicije Božičevič,
Kako je malen ovaj svijet

Wednesday, March 24, 2010

TRAPPOR TILL HIMLEN II.

TRAPPOR TILL HIMLEN II.



Eugenik, etiskt omdiskuterad på jorden, kunde vid urval av lämpliga individer för livet vara en helt självklar och obestridlig metod av vår inträngning i universum. Med hänsyn till specifika roller kommer urval eller könsförändring att ha en helt praktisk mening. Genetisk idealt modellerade personer ska bli en självklarhet. För respektive planet finns det sedan redan anledning att klona de bäst adapterade mänskliga individerna. På sådant sätt kan de ju utgöra en grund för en ny „naturlig“ planetpopulation av människor! Om förutsättningen för detta är att vi inte förstör det med införsel av dödsbringande patogener, kunde kloning vara den snabbaste vägen till att öka den lokala befolkningen. Livet under extrema villkor kommer att vara en anledning till „reservdelstillverkning“, speciellt om de just adapterade individerna kommer att vara sällsynta i början, det betyder värda ett sådant offer. Nedfrysning av embryo, testade på jorden, skulle vidare kunna vara nästa hoppfulla fortplantningsteknik. I det första rymdskeppet, vilket kommer att landa där, behövs det ju inte mer än ett dussin fortplantnigsastronauter. De kunde transportera sina andra kamrater i en liten frysbox.
Transgena djur, och det är en hemlighet bland moderna djuruppfödare, är inte så attraktiva inom i livsmedels- och den farmakologiska forskningen, när det gäller att få fram nya forskningsresultat, men för de låga kostnadernas skull i samband med produktion av livsmedel och läkemedel. På jorden har alltid evolutionsnaturligt adapterade djuren fördel framför laboratorieexoter. Men utanför atmosfären kan det vara tvärtom. Djur, framavlade på respektive planet kommer att vara våra mest pålitliga medhjälpare. Det, som vi har ett överskott av på jorden, ska där bli till en dyrbarhet, som man kan utvinna bara tack vare genetisk anpassade organismer. Bara där kan alla extra stora kostnader vara motiverade. Historien med Noaks Ark kan upprepa sig. Bara de djur, vilka kommer att åtfölja oss på den långa vägen, ska i artigt vänta på sina nya liv i retorter.
Naturen som fabrik är en obarmhärtig metafor för våra jordiska villkor. Men erfarenheter från storuppfödningen får plötsligt en annan mening, när vår oskuld hushönan kommer en gång i en gård på Mars. Att storuppfödningsvarianterna är vana vid ett liv utan sol och att natter kommer via strömbrytare är en fördel på Mars. Man kan förvänta sig att manuskriptet från filmen „Inkräktaren“ upprepar sig, när en av dessa varelser ( för att skapa en självständig värld är det nödvändigt att skapa också en näringskedja med rovdjur) kommer att kämpa mot oss, eftersom den kommer att betrakta oss som inträktare på „sin“ planet.
Den verkliga paradisträdgården ska blomma först då, när den inte skadas av ogräs från den nära tippen eller ödemarken. Sådana ideal är möjliga bara utanför jorden. Först i en utomjordisk trädgård ska bara det växa, som vi vill ha där, eftersom inte något annat kan växa på de olika planeterna. Växter, som förebådar högre livsformer ska bli det första försöket i att bebygga universum. Genetiskt anpassade växter och dessa producerade livsmedel kommer att övergå från raritet till oundviklighet. Alla tekniker, vilka vi har utprovad på jorden, ska plötsligt få en mening och tillämpning. Skörd via knapptryckning kommer att ske för första gången. Under sådana villkor ska också sådana bisarra ting som växter immuna mot smuts eller bröd av agnar få sin tillämpning.
De första kolonisatörerna av rymden kommer säkert att vara mikroorganismer. Det är bara vi, som tar beslut om vi väljer sådana, som hjälper till att uppodla ödemarker, t.ex. på månen, eller tvärtom. Efter en tid ska de med bumerangeffekt smitta också oss. Tack vare de vid en första betraktelse galna experiment, som utförts av mikrobiologer vet vi, att det existerar redan i dag så kallade extremofiler. Det är mikroorganismer, vilka annars inte kunde överleva sådana villkor, som verkar extremt på jorden, men utanför existerar de som en vardaglig realitet. Först för sexton år sedan beskrevs för första gången mikrober, för vilka optimal temperatur för att kunna växa är 105oC men maximalt 113oC. Men också sådana, som älskar kyla – så kallade psychrofiler. De nyaste analyserna från oljefält visar, att också oljesreservoarer är fulla av liv. Det nationella forskningscentrumet i Danmark erbjuder i praktiken redan i dag genetiskt anpassade mikrober, vilka har som uppgift att äta upp de farligaste ämnena från avfall, såsom PCB. I forskningsplanerna finns också en konstgjord evolution av proteiner. Allt det, som är ovanligt, kommer att vara kärnan till liv i andra världar.
I strävan efter att uppskjuta vår död och att inom ramen för detta utsätta våra dubbelgångare för dödliga faror har vi kommit på idén med cyborger, ersättningsmänniskor. Vid all ansträngning är en cyborg hittills inte alls lik den legendariska Golem, vilken var skapad av lera av den berömda rabbinen från Prag redan för några hundra år sedan. De som tittade på filmen om den här konstgjorda Herkules, kunde mycket snabbt upptäcka, att inte heller hans kraft heller skyddade honom från ett pinsamt fall på ett för mycket polerat parkettgolv. Den imponerande kraften förändras inom loppet av en sekund till en grotesk karikatyr. Faktum är nämligen, att jorden är full av fällor, såsom polerat golv eller slarvigt byggda trappor. Om det i början av 1970-talet rådde en stor entusiasm över robotisenringen, så blev det under slutet av millenniet helt tyst om detta. För roboten är vår planet alldeles för komplicerad. Inte ens den mest perfekta robot kan konkurrera med miljoner enkla människor, vilka är mer effektiva och särskilt ekonomiskt löjligt billiga i jämförelse med dessa konstgjorda Supermän. Men den konstgjorda människa, som vi har uppfunnit, kan vi säkert gärna använda i rymden. Robotar kommer under koloniseringen att springa om människor, där de nämligen är viktigare än människor. På vägen äter de inte och de kan resa också demonterade. Expeditioner ska bara ha en liten mänsklig besättning men en stor trupp av sammansatta militärrobotar. Redan på platsen ska bygga ihop en till två och de ska sätta ihop sina andra kamrater. I en specifik rymd av interplanetara rymdskepp och stationer, kunde kanske också en isolerad hjärna som konstant pilot överleva. För säkerhet skull finns också andra reserv, vilka skiftar för att kunna vila). Människor härskade över jorden, eftersom de var mästare i anpassningsförmåga. Men planeter med specifika villkor kommer att behöva speciella människors former. Därför ska vi skapa våra ersättare, vilka ska vara anpassade till de extrema villkoren på olika planeter och det bättre än vi själva.
Eutanasi, befriad från den eugeniska belastningen från det förflutna, är inte av en slump ett mycket omdiskuterat tema vid millennieskiftet. Så, som vi tog födelsen i våra händer, så måste vi också ta döden....Karel Čapek jämför i sina Apokryfer livet med en stor pöl. Först vill vi försöka att gå över på tå. Men det räcker med att vi vacklar lite, halkar lite och vi - smutsiga av slasket, uleda med vår egen svaghet plaskar upp till ändan i vår livspöl. Men Čapek visste då inte någonting om klon, eutanasin var inte alls omdiskuterad. Vad händer, om vi kommer att nå fram till teori och praktik om flera liv? Och där någonstans i den fjärran rymden, uppfyller vi genom att kombinera klontekniker, en ödesdiger dröm om nytt liv och reinkarnation.…..


(The End)

Wednesday, March 17, 2010

TRAPPOR TILL HIMLEN I

TRAPPOR TILL HIMLEN I


Har ni någon gång funderat på varför några av oss klättrar i ogästvänliga berg, där det inte finns någonting, inte ens så mycket som en omdiskuterad utsikt över världens ände? Från ett flygplan vore det mycket säkrare och mer bekvämt. Varför springer de dit ? För att kunna dö som de första i den istäckta ödemarken, om vilken vi redan i dag vet, att den inte erbjuder på någonting annat än en oändlig vildmark, målad med vit färg? Varför lockar det dem att gömma sig i stålhylsor och hissas ned till oceanernas bottnar, fast de säkert inte väntar på att uttnyttja dessa erövringar ?
„Jag klättrar i berg, eftersom de finns“ svarade Edmund Hillary på sådana frågor. Är det en vuxen människans svar? Han som nästan blev blind under klättring? Är det en ursäkt för de tusentals tragedier där de, vilka klättrade upp, aldrig kom tillbaka? För alla dem, som symboliskt bar upp sin egen grav i bergen? Även om vi inte skulle tala om livets offer eller om hälsooffer, vilken mening finns i att betala de enorma finansiella medel för att klättra upp till bergens topp, där redan någon har varit för länge sen?
Detta, vid första anblicken galna beteende har en djupare, evolutionistisk innebörd. Dit, som man inte kan gå, skickar en annan form av „den egoistiska DNA“ en människa. DNA beter sig som en misstrogen Tomas Tvivlaren. Och samtidigt som en blind, som söker sig fram. DNA skickar oss till öde toppar utan liv bara för säkerhets skull, bara om det inte finns någon som helst chans till liv. DNA skickar oss till ödemarken, till sand eller is. DNA har också skickat oss till oceanernas bottnar. Och allt detta bara på försök, som morgongymnastik.
Under den långa perioden av trevanden och upptäckter, blev alla de redan omnämnda männen som klipper gräsmattor, fotbollfansen, och samlarna av de otroligaste saker, en beståndsdel i den stora evolutionsplanen, utan att vara medvetna om detta. De är här som en reserv i fall att de, som är framme, skulle falla ifrån…
Målsättningen med denna stora strävan är klar i dag. Människor är försedda med en hjärna. Bara den är i stånd att planera och spela den viktigaste rollen som alla „genetiska bärare“ har – den att övervinna avståndet mellan kontinenterna och till slut också jordens tyngdkraft. I vår expansion spelar vi också oavsiktligt rollen som spridare, vilka sprider andra livsformer. Det är oundvikligt att vi måste ta dem med oss, men också dem, vilka utan vår vilja ansluter sig till oss (som råttor på båtar upptäckande den Nya världen). Slutsatsen är att den egoistiska DNA:n „måste“ nå den mest fördelaktiga varianten av mänsklig bärare, eftersom djur- eller växtesorter av standardtyp inte är i stånd att övervinna jordens tyngdkraft. Därför var det nödvändigt och nyttigt att vänta i tusentals år, tills människan hade rest sig, börjat tänka och skapat ett sådant samhälle i vilket hon inte bara behöver bry sig om sin individuella överlevnad, utan också kunde ägna sig åt någonting helt vansinnigt – att vistas i sådana miljöer där det antingen är för kallt eller för varmt, där det varken finns vatten eller livsmedel och där vi inte kan andas fritt. Dit längtar den osynliga damen – DNA. Hon – DNA – vill säkert inte, att vi verkligen skall överleva i universums kalla vatten. Det räcker för henne, att med vår hjälp smuggla dit nya mikroorganismer, som vi har konstruerat, muterade växter, eller transgena djur. På väg till himlen behövde denna osynliga dam, som påverkar allt levande, en pålitlig stege. Till slut ser det ut, som om hela den mänskliga civilisationen skulle verka vara som ett komplicerat verk, som en startplats, avsedd endast för att den „egoistiska DNA:n“ ska kunna sprida sig så långt så möjligt.
Om vi skulle vilja hitta en värdig plats för oss i denna hypotes, då kunde vi anse oss vara ett slags budbärare av ett meddelande, som är värt att spridas i universum. Och som det är i naturen, det behöver inte att handla om komplicerad information. Kanske talar meddelandet bara om att liv är möjligt.......


Inventering för den nya millenniet

Inte ens den största literatur fantasten skulle komma på tanken att mata hönor med begagnad motorolja. Praktiska människor har inga problem med att upptäcka något sådant. Just sådan vardaglig praxis skapar de enskilda tvärstängerna på stegen till himlen. Det påminner mig om ett trick, vilket de som bygger träbyggnader, använder. Den lilla kyrkan, som inte stod långt ifrån vår sommarstuga, där jag skrev den större delen av denna avhandling, tog de en gång isär och flyttade till en annan by. I vår sci-fi biologiska historia har jag en efterhängsen känsla av, att vi liksom här på jorden förbereder enskilda delar till en stor byggnad, som sedan skall komma till användning och få en mening någon annanstans. Vi kan ju rekapitulera, hur långt vi redan har avancerat
Provrörsbefrukning hjälper i dag barnlösa par, men det är egentligen en luxuös tjänst för en liten del av världens befolkning. En majoritet av jordens befolkning har inga problem med fruktbarheten och fyller pålitligt tomrummet efter gamla och utdöda generationer i utvecklade stater. Säkert kan man erkänna, att provrörsbefruktning som teknik visserligen hjälper enskilda människor att bli lyckliga, men globalt sett, handlar det bara om en marginell och exotisk metod. Men det existerar platser, där det kan vara det enda sätt på vilket människor kan fortplanta sig. I extrema fall av rymdfärder kommer det troligen att vara den enda möjligheten för befruktning. Det är mycket sannolikt, att en kvinna från vår planet kommer att befruktas bäst med insemination inte bara av av fysiska, utan också av viktiga psykiska skäl. Om det blir framgångsrikt, kommer kanske användningen av superkuvöser (som konstgjorda livmödrar), men också sociala (eller professionella) föräldrar.


(to be continued)

Wednesday, March 10, 2010

La réincarnation de notre Puntica

La réincarnation de notre Puntica


Rien ne vaut l’amour d’un bâtard.

Je soupçonne que toutes ces nobles créatures canines et félines de notre entourage devinent leur riche pédigrée et nous regardent avec un air détaché.
Comment nous, avec notre passé si obscur, pouvions nous nous mêler de leur vie de pur-sang?
Un bâtard ne se pose pas cette question, il nous aime tout simplement.
Tous les bâtards ont l’air d’être nés de la même mère. Du moins certainement les bâtards de la campagne. C’est ainsi qu’après quelques temps un petit chien qui ressemblait comme deux gouttes d’eau à Puntica apparut chez notre oncle. Il avait également quelque chose en commun avec elle. A chaque début d’été quand nous apparaissions dans notre maison de campagne, il arrivait à se dégager de ses chaînes mieux que Houdini et jusqu’à la fin des vacances nous offrait volontiers sa protection.
Ce qui offrait des avantages indiscutables, car lorsque ma femme Janina allait à la cueillette des champignons (en tant que passionnée de champignons, elle y allait chaque jour), Punto Junior l’accompagnait avec enthousiasme et lorsqu’il réapparaissait quelques temps après, nous savions que cinq minutes plus tard, apparaîtrait aussi notre ramasseuse familiale avec un panier rempli de champignons.

Et il y avait encore une chose exceptionnelle qui cette fois-ci le liait à moi... Je ne suis pas vraiment lève-tôt, et encore moins en Orava, où toute notre famille succombe à une trop forte dose d’oxygène de montagne. S’il on y ajoute les longues veillées près du feu, ceci exclut tout réveil avant dix heures du matin. Mais les rares fois où j’émergeais vraiment tôt le matin, Punto était déjà aux aguets devant la porte. Et encore dans l‘obscurité, bien en silence, nous partions tranquillement en promenade accueillir le soleil. Notre maison de campagne se trouve au niveau du seuil entre deux collines. Celle de l’ouest cache un vieux cimetière, et celle de l’est où arrive la remontée mécanique s’appelle Kohutik.

Nous avons emprunté cette direction avec Punto. Elle se situe justement à l’est. Après l’avoir franchie, une douce crête avec un autre sommet est apparue devant nous.
Là bas se situent une petite carrière et également un petit endroit d’où la vue porte loin vers l’est là où se rejoignent deux vallées formant cette crête.
C’est là que j’avais l’habitude de m’asseoir en attendant le lever du soleil.
C’est comme si Punto le sentait. Il s’asseyait bien sagement auprès de moi, haletait à mon oreille, s’ébrouait de temps en temps, se grattait le pelage avec la patte et attendait.
Le soleil ne nous a jamais fait faux bond. Il était toujours au rendez-vous.
Nous l’avons salué avec Punto et lentement, avec lui au-dessus de nous, nous prenions le chemin de retour réveiller tous ces dormeurs qui ne savaient pas que le miracle du jour qui se lève s’était une fois encore produit.
Punto était un bon compagnon mais il a mal fini.
Il aimait voyager en voiture, très souvent il courait derrière à perdre haleine lorsqu’à la fin de l’été nous plions bagages et nous apprêtions à rentrer.
J’ai même failli une fois avoir un accident alors que j’étais au volant. Je le voyais dans le rétroviseur avec, après chaque nouveau virage, certes un peu de retard, mais il persistait et réapparaissait toujours.
Et c’est bien son manque de respect des lois de l’automobilisme qui a très probablement mis fin à son existence.

Traduit par Antoine Ehret

Wednesday, March 3, 2010

TOUTOUNE APPELEE TOUTOU

TOUTOUNE APPELEE TOUTOU


A la différence des chats domestiques devenus sauvages et des souris devenues domestiques, l'appartenance à une maison d'un chien domestique ne fait pas de doute. Il ne bouffe que ce que vous lui donnez et il ne laisse des traces que là où vous l'y autorisez.
Lorsque nous n'avions encore ni Lucka, ni Véronika et que nous nous rendions tous les deux avec Janina en vacances à Orava, un été tante Emilie nous fit don d'un petit chiot.
Elle ne savait pas quoi en faire tandis que pour nous il devint un compagnon idéal. Alors que nous avions nos lits aux deux coins opposés d'une pièce grande comme une boîte d'allumettes, lui dès le petit matin il passait son temps à courir entre Janina et moi, il se cachait dans nos sacs de couchage et puis lançait son sempiternel regard curieux.
Nous le trimballions partout avec nous et c'était justement cela la source de tous nos problèmes ultérieurs. Une fois, alors que nous montions ce chiot par le chemin carrossable vers notre chalet, il se débattait dans nos bras, griffait et souhaitait s'échapper.
Mais moi, peu au fait des besoins des chiens, je pensais qu'il s'agissait d'une tentative de fuite et donc je ne lâchais pas le chiot tant que nous n'étions pas rentrés à la maison.

A la maison, je l'ai jeté sur le sac de couchage posé sur le lit. Notre chiot l'a compris comme une incitation et y a fait une petite flaque, ce dont il avait manifestement envie déjà avant.
Nous avons « sermonné » le chiot, nous avons essuyé et lavé le sac de couchage et tout cela pourquoi ? Pour que nous constations qu'il était impossible d'effacer de sa mémoire le repère d'où aller se soulager et qu'il persista depuis à aller sur ce sac de couchage à chaque petite commission.
Plus tard ça m'a beaucoup rappelé un programme informatique nouveau où une fois programmée une instruction fausse, vous ne cessez de vous étonner de voir combien elle se corrige et s'efface difficilement.

Quand Lucka est née, le chiot était déjà devenu un petit chien, et pour empêcher qu'ils ne se mordent par inadvertance (vous savez bien que les petits enfants mettent tout dans la bouche) le chien avait son espace réservé dans le cellier.

En une nuit il y causa un tel bazar qu'il fut chassé dehors sous la véranda jusqu'à la fin de notre séjour estival. A la fin de l'été, nous sommes rentrés chez nous, à Bratislava, et avons peu à peu oublié le chien. Mais lui ne nous oublia pas. L'été suivant, lorsque nous avons grimpé la colline menant à notre maisonnette, le chien nous attendait devant la maison de tante Emilie. Il remuait la queue avec enthousiasme et ne nous a plus lâché par la suite.
Toutou n'était jamais attaché, de telle sorte que quelle que soit la saison où nous apparaissions, il nous accompagnait jusqu'à la maisonnette et montait fidèlement la garde jusqu'à ce que nous partions. Avec le temps nous avons compris que Toutou était en fait Toutoune Puntica. Il était impossible de l'ignorer, entre autre parce que le joli chiot s'était transformé en une chienne peu attirante, ce jugement n'étant en toute évidence que le reflet de notre échelle humaine de valeurs esthétiques.

Elle rencontrait un succès extraordinaire auprès des prétendants locaux. La dernière fois que nous l'avons vue, un beau chien noir se trainait derrière elle.

Toutoune Puntica, telle une dame, le tenait à distance et s'attachait consciencieusement à son rôle de gardienne de notre résidence d'été.

L'impossibilité de l'ignorer était également dûe au fait que de temps à autre elle exigeait une bonne dose de caresses et y tenait avec une ingénieuse persévérance féminine.

Comme si elle voulait dire (excatement comme les femmes) : « je m'offre toute entière, mais je voudrais être sûre qu'en ce moment même quelqu'un l'apprécie ». À ce moment-là il faisait un temps printanier, chaud et agréable.

J'étais assis devant la maisonette du côté ensoleillé sur un vieux banc tout abîmé exactement du même genre que ceux qui conviendraient aux postérieurs des retraités.

Mais cela ne me gênait pas de me ranger ainsi clandestinement dans la catégorie d'âge et de poids bien supérieure.

C'était une douce sérénité. Un après-midi de printemps où une ambiance un peu comme à la mer s'installe sur notre versant exposé au vent. Le soleil s'appuyait sur la maison et le banc, les sept tilleuls centenaires entremêlés avaient de quoi bruisser au-dessus du toit de notre maison en bois et devant moi, devant la clôture, se tenaient deux chiens.

Toutoune Puntica, qui après une bonne dose de tendresses, à cause de la quelle j'avais mal au bras à force de caresses, manifestait son utilité en se vautrant dans l'herbe tout en gardant un oeil vigilant et qui de temps en temps flairait au cas où quelqu'un s'approche.

A côté d'elle était allongé un beau chien noir, qu'elle tenait encore à distance mais qui savait déjà qu'il serait sûrement bientôt accepté. J'étais fier de cette Toutoune. Un tel bâtard qui se préparait à un si bon mariage... Je ne me doutais pas alors qu'une si merveilleuse illustration de la loi de Darwin sur la sélection sexuelle du meilleur et sur la nécessité de survie des espèces serait le dernier argument qui serait fatal à Toutoune Puntica.

Mes cousins, les fils de tante Emilie sont arrivés cet été à la conclusion que Toutoune était trop féconde. Ils n'avaient pas envisagé une quelconque castration ou un traitement contraceptif canin. Mais ils savaient qu'ils ne voulaient pas nourrir trop de chiens pendant tout l'hiver. Et ils ont eu la preuve qu'avec Toutoune ils en auraient toujours de trop.
A la fin de l'été, un des fils de tante Emilie est passé du côté de chez nous. C'est toujours l'occasion d'offrir un petit verre, de s'asseoir sous les frênes du côté jardin de notre chalet. On s'est servi un verre, on a bu, on s'est servi de nouveau et j'ai demandé :

''Alors, comment ça va.''

Je ne connais personne qui puisse vraiment s'attendre à apprendre quelque chose lorsque cette question est posée sur un ton affirmatif. Mais moi, j'ai appris quelque chose et je n'ai vraiment pas apprécié. Nous avions accueilli tout l'été des amis de Bratislava et nous n'avions même pas remarqué que parfois, Toutoune s'éloignait. C'était normal. Ce qui ne l'était pas, c'est que cette fois, elle ne revenait pas.

''Nous l'avons zigouillé ce matin. Mon frère, celui de la police, est venu passer ses vacances ici. Alors nous l'avons emmenée en forêt. Elle n'a pas dû souffrir. Mon frère n'a pas mégoté, il a vidé tout son chargeur...''

Ca m'a coupé le souffle. Ensuite j'ai dû dire quelque chose, qui ne devait pas être agréable et avait en tout cas été prononcé trop fort, car Janina, inquiète, est sortie de la maison pour venir vers nous.

Mon cousin regardait le fond du verre que je ne remplissais plus et essayait de me réconcilier avec la logique implacable de ceux qui à la différence de nous, citadins, vivent encore au moins partiellement avec la nature.

„Ca ne servirait à rien. Elle avait trop de chiots.''

Cela me bouleversa. En tant que biologiste, je sais que les reproducteurs les plus prolifiques doivent être récompensés selon leur mérite. Car le royaume du futur leur appartient. Ils sont les détenteurs de la perpétuation de l'espèce. Et Toutoune Puntica était des leurs. Elle était cette bâtarde qui mettait au monde de beaux chiots en pleine santé, issus des chiens les plus vigoureux.

Il est terrible de voir comme nous, les humains, sommes capables de bafouer cette loi éternelle de sélection naturelle d'un seul coup de fusil. Et de faire des premiers les derniers.

„Réfléchis,“ m'a dit mon cousin avec la patiente ammabilité de celui tristement conscient qu'il parle avec un partenaire dénué de sens pratique et donc de jugement, „ce n'était qu'une bâtarde, sale et moche comme il y en a des milliers dans tous les villages. Qu'est-ce que tu lui trouvais de si magnifique?“

En tant qu'homme dénué de sens pratique, avec sa propre version de jugement, j'avais la réponse toute prête. „Elle nous aimait et elle avait des yeux humains...“

Nous n'avons pas fini la bouteille et le verre est resté vide. Une semaine plus tard, les cousins nous ont envoyé un petit chiot. Le fils de Toutoune et de cet élégant chien noir. C'était un beau petit chien noir plein de poils. Mais ce n'était plus pareil.

Traduit par Antoine Bienvenu