Wednesday, March 17, 2010

TRAPPOR TILL HIMLEN I

TRAPPOR TILL HIMLEN I


Har ni någon gång funderat på varför några av oss klättrar i ogästvänliga berg, där det inte finns någonting, inte ens så mycket som en omdiskuterad utsikt över världens ände? Från ett flygplan vore det mycket säkrare och mer bekvämt. Varför springer de dit ? För att kunna dö som de första i den istäckta ödemarken, om vilken vi redan i dag vet, att den inte erbjuder på någonting annat än en oändlig vildmark, målad med vit färg? Varför lockar det dem att gömma sig i stålhylsor och hissas ned till oceanernas bottnar, fast de säkert inte väntar på att uttnyttja dessa erövringar ?
„Jag klättrar i berg, eftersom de finns“ svarade Edmund Hillary på sådana frågor. Är det en vuxen människans svar? Han som nästan blev blind under klättring? Är det en ursäkt för de tusentals tragedier där de, vilka klättrade upp, aldrig kom tillbaka? För alla dem, som symboliskt bar upp sin egen grav i bergen? Även om vi inte skulle tala om livets offer eller om hälsooffer, vilken mening finns i att betala de enorma finansiella medel för att klättra upp till bergens topp, där redan någon har varit för länge sen?
Detta, vid första anblicken galna beteende har en djupare, evolutionistisk innebörd. Dit, som man inte kan gå, skickar en annan form av „den egoistiska DNA“ en människa. DNA beter sig som en misstrogen Tomas Tvivlaren. Och samtidigt som en blind, som söker sig fram. DNA skickar oss till öde toppar utan liv bara för säkerhets skull, bara om det inte finns någon som helst chans till liv. DNA skickar oss till ödemarken, till sand eller is. DNA har också skickat oss till oceanernas bottnar. Och allt detta bara på försök, som morgongymnastik.
Under den långa perioden av trevanden och upptäckter, blev alla de redan omnämnda männen som klipper gräsmattor, fotbollfansen, och samlarna av de otroligaste saker, en beståndsdel i den stora evolutionsplanen, utan att vara medvetna om detta. De är här som en reserv i fall att de, som är framme, skulle falla ifrån…
Målsättningen med denna stora strävan är klar i dag. Människor är försedda med en hjärna. Bara den är i stånd att planera och spela den viktigaste rollen som alla „genetiska bärare“ har – den att övervinna avståndet mellan kontinenterna och till slut också jordens tyngdkraft. I vår expansion spelar vi också oavsiktligt rollen som spridare, vilka sprider andra livsformer. Det är oundvikligt att vi måste ta dem med oss, men också dem, vilka utan vår vilja ansluter sig till oss (som råttor på båtar upptäckande den Nya världen). Slutsatsen är att den egoistiska DNA:n „måste“ nå den mest fördelaktiga varianten av mänsklig bärare, eftersom djur- eller växtesorter av standardtyp inte är i stånd att övervinna jordens tyngdkraft. Därför var det nödvändigt och nyttigt att vänta i tusentals år, tills människan hade rest sig, börjat tänka och skapat ett sådant samhälle i vilket hon inte bara behöver bry sig om sin individuella överlevnad, utan också kunde ägna sig åt någonting helt vansinnigt – att vistas i sådana miljöer där det antingen är för kallt eller för varmt, där det varken finns vatten eller livsmedel och där vi inte kan andas fritt. Dit längtar den osynliga damen – DNA. Hon – DNA – vill säkert inte, att vi verkligen skall överleva i universums kalla vatten. Det räcker för henne, att med vår hjälp smuggla dit nya mikroorganismer, som vi har konstruerat, muterade växter, eller transgena djur. På väg till himlen behövde denna osynliga dam, som påverkar allt levande, en pålitlig stege. Till slut ser det ut, som om hela den mänskliga civilisationen skulle verka vara som ett komplicerat verk, som en startplats, avsedd endast för att den „egoistiska DNA:n“ ska kunna sprida sig så långt så möjligt.
Om vi skulle vilja hitta en värdig plats för oss i denna hypotes, då kunde vi anse oss vara ett slags budbärare av ett meddelande, som är värt att spridas i universum. Och som det är i naturen, det behöver inte att handla om komplicerad information. Kanske talar meddelandet bara om att liv är möjligt.......


Inventering för den nya millenniet

Inte ens den största literatur fantasten skulle komma på tanken att mata hönor med begagnad motorolja. Praktiska människor har inga problem med att upptäcka något sådant. Just sådan vardaglig praxis skapar de enskilda tvärstängerna på stegen till himlen. Det påminner mig om ett trick, vilket de som bygger träbyggnader, använder. Den lilla kyrkan, som inte stod långt ifrån vår sommarstuga, där jag skrev den större delen av denna avhandling, tog de en gång isär och flyttade till en annan by. I vår sci-fi biologiska historia har jag en efterhängsen känsla av, att vi liksom här på jorden förbereder enskilda delar till en stor byggnad, som sedan skall komma till användning och få en mening någon annanstans. Vi kan ju rekapitulera, hur långt vi redan har avancerat
Provrörsbefrukning hjälper i dag barnlösa par, men det är egentligen en luxuös tjänst för en liten del av världens befolkning. En majoritet av jordens befolkning har inga problem med fruktbarheten och fyller pålitligt tomrummet efter gamla och utdöda generationer i utvecklade stater. Säkert kan man erkänna, att provrörsbefruktning som teknik visserligen hjälper enskilda människor att bli lyckliga, men globalt sett, handlar det bara om en marginell och exotisk metod. Men det existerar platser, där det kan vara det enda sätt på vilket människor kan fortplanta sig. I extrema fall av rymdfärder kommer det troligen att vara den enda möjligheten för befruktning. Det är mycket sannolikt, att en kvinna från vår planet kommer att befruktas bäst med insemination inte bara av av fysiska, utan också av viktiga psykiska skäl. Om det blir framgångsrikt, kommer kanske användningen av superkuvöser (som konstgjorda livmödrar), men också sociala (eller professionella) föräldrar.


(to be continued)

No comments: