Wednesday, October 28, 2009

Story in Macedonian

Чевли од антилопска кожа – Грузиска приказна



На една книжевна конференција во Грузија јас доживеав една од највозбудливите авантури во мојот живот. Организаторите, нашите млади грузиски колеги, сакаа да ни ја покажат во најдобра светлина нивната гостољубивост. На третиот ден од конференцијата организираа спонтана екскурзија до некој одамна заборавен дел од земјата преку лоши патишта низ планините, до непозната дестинација. Во едно мало градче организаторите нé оставија за да направат план за понатаму.

Додека чекавме со извесна несигурност за тоа што ќе се случува, можев да преземам само една активност за да се опуштам: да фотографирам. Ги извадивме нашите автоматски туристички фотоапарати со уверување дека корисно си го трошиме времето. Набргу бевме привлечени од една дрвена колиба со натпис – ПОПРАВАЧ НА ЧЕВЛИ. Колибата не беше интересна колку малото девојче и малото кутре на нејзиниот праг. И двете беа исполнети со детска љубопитност кога нé видоа. Имавме фотографирано по неколку пати, кога, одненадеж, слушнавме на руски, со грузиски акцент:

“Каде е Словакот?“

Зошто овој непознат мештанин ме препозна како Словак е мистерија која јас нема да бидам во можност да си ја објаснам до крај на животот. Но, во надеж за разумно објаснение, му кажав дека тоа сум јас.

Тој беше еден од луѓето кои постојат и во други земји и чиишто животи минуваат во друштво на мали групи луѓе на улиците од градовите или селата. Тие разговараат, пијат чај со многу внимание, обрнуваат внимание на она што се случува. Врз основа на ова мое предзнаење, мојот разговор со непознатиот, избричен човек во партали, започна на најлошиот можен начин. Тој дојде до мене, погледна директно во моите очи, и запраша со гласен, предизвикувачки тон, “Зошто го фотографираше сакатиот?“

Знаев дека сум во неволја. Во колибата со знак ПОПРАВАЧ НА ЧЕВЛИ може да има сакат човек – тоа е нормално за овој занает. Не го видов, не знаев дека е таму. Но, беше бесцелно да се извинувам. Човекот беше цврсто убеден дека има целосно право да му одржи лекција на странецот и знаеше, како што впрочем знаев и јас, дека може да се потпре на солидарноста на неговите улични пријатели. Сакатите и децата се свети во секоја земја. Клетва го чека секој странец кој ќе направи таква грешка – каква што јас, не сакајќи, направив.

Како што се случува во вакви моменти, оние кои можеа да ми помогнат стоеја наоколу молчејќи, во исчекување на крајот на оваа неочекувана драма. Познаниците на непознатиот човек започнаа да прават круг околу мене и мрдаа со ушите во очекување на она што следи. Сфатив дека треба да зборувам за сé друго освен за сакати луѓе. Ако зборував за сакати, ќе им пружев шанса за дисертација на тема арогантноста и неосетливоста на странците.

Во очаен напор да смислам нешто, започнав внимателно. “Знаеш, драг пријателе.“ Силно размислувајќи ги погледнав моите чевли од антилопска кожа и добив ненадејна инспирација. “Ја фотографирав оваа чевларска работилница зашто дома веќе немаме вакви.“

“Зарем навистина?“ Ме погледна со изненадување, но и со сомнеж. Знаеше дека го залажувам со менување на темата.

“Апсолутно. Замисли: ние произведуваме ужасни чевли што не вреди да се поправаат. Се прават само од вештачки материјали, а ние само ги фрламе откако ќе се скинат.“

“Навистина?!“ човекот воодушевено викна. Овие улични создавачи на мислење секогаш се задоволни кога ќе дознаат од странците нешто што им дава чувство на супериорност. Во тој момент тие станаа гостопримливи и самозадоволни, убедени дека сум полош од нив. “Ти си во лоша состојба.“

“Да, во право сте“, со радост се согласив.

“Каде оди светот?“, продолжи тој. Но, за момент не сакаше да се откаже од можноста за кавга, па почна да ме критикува. “Кога фотографираш, зошто не фотографираш нешто што е навистина убаво?“

Тој направи широко движење, поксжувајќи го плоштадот, кој не се одликуваше со ништо посебно убаво. Сепак, благодарение на тој гест, видов дека кругот на љубопитните се беше растурил од досадата која ги обзела. Јас победив, но морав да и’ ласкам на неговата гордост со стратешки комплименти. “Го чувам филмот за вашите прекрасни планини“, го убедив.

“Ах, да, нашите убави планини,“ грмна тој. Погледна наоколу за миг, како да сакаше да се увери дека денес се убави како и секој ден, а потоа, со практичен тон, додаде: “Живеам во близина, дојди на вотка.“

Кога се вратив дома, и’ ја раскажав на жена ми оваа приказна која се одвиваше во распон од страв до среќен крај. Таа не беше заинтересирана за моето раскажување, ниту за моќта на моите чевли.

“До вечност ќе ги носиш тие ужасни стари чевли. Би можел да си купиш нови!“

“Нови чевли?“ Јас ги соблеков и реков налутено: „Ова се последните примероци на чесни, рачно изработени, неуништливи чевли.“

Ги ставив под носот на жена ми за да ја докажам мојата поента. Со сезнаечки поглед, таа ја протресе главата, и, пред да ме остави со мојата наивност, забележа, „Тогаш погледни ги одблизу твоите неуништливи чевли!“

Ги погледнав моите сакани чевли и за малку ќе доживеев срцев удар. Тие беа целосно расцепени на ѓоновите. Кога стоев пред грузиската работилница за поправање чевли и водев војна со зборови со непознатиот човек овие чевли сигурно биле во слична состојба. Но не се предадов.

Во работилницата за поправање чевли во соседството веднаш се откажаа од поправањето на моите чевли.

“Вакви поправки не сме правеле одамна. Го поправаме само она што може да се залепи или да се сошие. Пробај во центарот.“

Се обидов и кај неколку работилници во центарот. Во последната беа многу трпеливи со мене. Жената зад касата ги стави чевлите во задниот дел и се врати со еден поправач – ветеран. Тој ги погледна, експертски го извади она што беше останато од нив и го понуди своето сочуство:

“Потребни се нови ѓонови, но ние не можеме да ви помогнеме. Пред дваесет години моравме да ја запалиме нашата стара добра опрема за поправање чевли. Во времето на комунизмот произведувавме премногу чевли, така што поправањето не беше кономично. “
Се сетив на оваа утописка идеја, ама сега сме повторно во капитализам. Или не?
“Добри чевли,“ рече тој и ми ги подаде назад со сожалување. “Денес не се произведуваат чевли со ваков квалитет. А во оваа земја никој не може да ги поправи. Можеби само...“
“Знам“, реков одеднаш. „Знам каде може да ги поправат.“
Дојдов дома и ги ставив моите сакани чевли на полица. Еден ден ќе мора да се вратам во Грузија.

Translation: Jasminka Markovska

Wednesday, October 21, 2009

Czech Translation

ZAKÁZANÁ MÍSTA

Asi všude na světě jsou místa, kam vám místní znalci nedoporučí jít. Ale snad nikde na světě jich není tolik jako ve Spojených státech. Proto jsem se nedivil, když nás norfolkský hostitel Ron Wray upozornil na nevábnou přízemní budovu s nápisem „Bar U dobrých hochů“. Vezli jsme se právě kolem pustou čtvrtí polorozpadlých domů z jeho domu k univerzitnímu campusu.

„Tam určitě nechoďte. Nemuselo by se vám to vyplatit“, upozorňoval starostlivě Ron. Tato dobrá rada patřila mně a kolegovi, slovinskému spisovateli Andreji Blatnikovi. Pustili jsme to z hlavy — náš spisovatelský program byl tak nabitý, že jsme na bar neměli čas a tenhleten by jsme jako cizinci beztak nenašli, ani kdybychom chtěli. V ten večer nás čekalo čtení našich povídek pro profesory a studenty Old Dominion University v Norfolku. Po něm následoval večírek na naši počest. Večírek se konal v bungalovu univerzitního campusu, kde byl Andrej ubytován. Jak čas pokročil, hosté včetně Rona se vytratili. Ostali jsme s Andrejem sami při skleničce na dobrou noc. Říká se, že stokrát nic zdolá i slona. Ta sklenička byla žel stoprvním ničím, co jsem si v ten večer dal. Hned jsem poznal, že je zle. Jedinou záchranou byl rychlý ústup spět k Ronovi, kde jsem bydlel. Andreji jsem bez meškání popřál dobrou noc, sedl do auta z půjčovny a vydal se na cestu.
Nebyla to dlouhá trasa, jen pár ulic, navíc jsem jí prošel už víckrát. Také jsem se oprávněně spoléhal na můj orientační talent, který se už osvědčil v jiných neznámých městech. Byl jsem si naprosto jist, že vše dobře dopadne.


Ale nedopadlo. Zabočil jsem po paměti do první ulice, do druhé a v třetí jsem pochopil, že jdu špatně. Obrátil jsem vůz a začal znovu - první ulice, druhá... Brzo mi bylo jasné, že jsem zabloudil. Ale ne úplně. Ve tmě a labyrintu stejných, přímočarých, opuštěných ulic mi zůstal jediný orientační bod. Přízemní budova s nápisem „Bar U dobrých hochů“. Zrovna ten, před kterým nás Ron tak důrazně varoval. Ať jsem dělal, co dělal, vždy mně k němu labyrint ulic přivedl. Přitahoval mně jako magnet. Zastavil jsem před ním několikrát, vždy zkusil ještě jiný směr a skončil opět před jeho neónovým nápisem. Bylo to široko-daleko jediné život připomínající místo. Za celý ten čas jsem nestřetl jediného člověka, či auto. Neměl jsem se koho zeptat na cestu, celá čtvrt byla jako po vymření. Byla hodina duchů a toto bloudění jako prokletí. Osudu se zjevně nedá vyhnout. Řešení té noci (když jsem neměl spát v autě v kterési z tmavých ulic této podezřelé čtvrti) bylo už jen v tom baru. Zastal jsem před ním a zvážil možnosti. Jít do baru aspoň dávalo šanci, že skončím svůj život při plném vědomí. Vypnul jsem motor, zamknul auto a vykročil odevzdaně k nevábné budově, z které se ozýval řev a hluk. V tváři jsem měl nepříjemný tik, ale nedalo se s tím nic dělat. Jediným pozitivem bylo, že od strachu jsem už úplně vystřízlivěl.

Když jsem vstoupil do podezřelého baru, čekal mě malý šok. Bylo tam poloprázdno. Ten obrovský řev šel z hracích skříní. A těch pár „dobrých hochů“, co tu byli, plně zaměstnávali místní výherní automaty. Na mne ani nepohlédli. Dokonce ani místní lehké žínky nepovažovali za potřebné věnovat mi pozornost. Barman, velký černoch pohodového výrazu, jemně nadzvedl obočí když jsem mu vysvětloval kam bych chtěl jít. Potom kývl hlavou, vyšel zpoza pultu, vyvedl mě před budovu a ukázal správný směr. Skočil jsem do auta a o pár ulic jsem byl bezpečně doma.

No a proč vám to tedy všechno vyprávím? Snad kvůli poznání, že dobré rady místních hostitelů je nutno respektovat. Jinak je váš osud už jen v rukou „dobrých hochů“...

Wednesday, October 14, 2009

Romanian Translation

Cei mai mari sîdin vest



Cîteodată e distractiv. Cum a fost cu merele meci de golf dintre Statele Unite şi Europa. Mai ales pentru că aşa de mulţ băieţi din echipa americană aveau nume cu o sonoritate tipic europeană. Dar în Ameroca există totuş şi chestii tipic americane. Cum ar fi Clubul de Noapte din Coralville, unde la fiecare zece minute – exact ca pe banda da asamblare a motoare Ford – apare cte-o tipă nouă pentru un strip-tease rapid. Bineînţeles, există star-ul serii. Odată cînd am fost acolo am văzut un număr cu Candee Apple, “Cei Mai Mari Sîni Din West”. Deşi reclamele mint adeseori, aceasta era chiar adevărată. Tip îşi baza cariera po “sănătoasele produse ale Naturii”. Bărbaţii stăteau ca fulgeraţi atunci cînd ea se oferea să culeagă cu sînii bancnote de un dolar din nasurile lor.
Sînt billog, îmi place s descopăr miracolele naturii. Ca un străin ce eram, si curiios pe deasupra, în loc să întru în joc, am încălcat regula şi am vorbit su ea. Şi iată, vă mărturisesc un secret. Adevăratul nume al lui Candee Apple e Galina – care e ucrainian. “Cei Mai Mari Sîni Din Vest” sînt din est…

Translation Ioan Radu Văcărescu

Wednesday, October 7, 2009

Story in German


Überschreitung der Grenzen



Beim Überschreiten der Grenzen kann man unterschiedliche Erfahrungen machen. Oder sich anpassen. Nachdem 1993 eine Grenze zwischen Tschechen und Slowaken entstanden war, wurde für mich das Überschreiten dieser auf einmal zu einem „unterschiedlichen“ Erlebnis.
Wenn Sie in die Tschechische Republik kommen, können Sie den typischen tschechischen Gruß „Nazdar“ (grüß dich oder pfiert dich) hören. Ich überschritt diese Grenze, kam nach Prag und hinter der Heckscheibe eines Autos mit amerikanischem Kennzeichen habe ich folgende englische Nachricht gelesen:
„Leute. Dieser Wagen wurde schon dreimal ausgeraubt, zum ersten Mal mit vollem Erfolg. Es ist nichts mehr drinnen geblieben. Nazdar! (Pfiert euch!).“

Wednesday, September 30, 2009

Story in French II


QUE FAIRE D'UN CHAT VOLANT?

Notre plus grand problème


Notre plus grand problème a commencé environ six mois après que Chipsy s'installe chez nous. Un beau matin elle se réveilla comme toujours dans mon lit et quand je partis me brosser les dents, elle y fit tout de suite pipi.

C'était horrible. La veille encore je la carressais, la serrais contre moi et sentais sa reconnaissance. Et elle, elle me salit ma couette le matin?

Le lendemain Chipsy se glissa habilement dans la chambre de mes parents et fit pipi sur le lit de Maman qui fut horrifiée. Papa, lui, ne fit qu'en rire. Le troisième matin il trouva à son tour un cadeau de Chipsy sur ses draps. C'était incompréhensible. L'éducation de Chipsy à l'aide des journaux n'a pas été efficace.

Nous n'avons pas pu la laisser aller ni dans ma chambre ni dans celle de mes parents.
Cependant il lui restait le salon, le bureau de papa, le couloir et la cuisine.

Mais un jour Chipsy pénétra dans le bureau de papa, ensuite il y avait des odeurs nauséabondes pendant une semaine. Depuis le bureau lui est interdit également. Pour un moment Chipsy s'est assagie et doucement, très doucement, tout redevenait comme avant. Seulement Papa a commencé à cacher ses chaussures, car Chipsy les avait aussi bâptisées.

Un soir nous regardions tous en famille un film intéressant. C'était un film à suspense que seul papa interrompait de temps en temps par la question – Où est Chipsy?

Pendant la pause publicité il la trouva – elle s'était faufilée à travers la porte entr'ouverte de son bureau et lui avait déposé son cadeau juste à côté de ses billets d'avion pour Bruxelles et des documents pour son voyage d'affaires. Pour compléter le tout elle avait aussi arrosé son cadeau. Il semblait que Chipsy allait s'envoler et dire bonjour pour la troisième fois à Mme Cavojska.

Maman réussit à la sauver en l'enfermant dans le cagibi et en cachant la clé. Papa fut terriblement fâché et nous n'avons pas pu voir la fin du film.

Les collègues ont conseillé à maman que nous fassions stériliser Chipsy. Après cela, elle devrait cesser de „marquer“ notre appartement. Chipsy a très bien supporté l'intervention et nous nous réjouissions tous qu'enfin notre foyer redevienne paisible. Et ce fut le cas pendant quelques semaines. De nouveau, tous les matins, je voyais notre chat assis près de la table de la cuisine qui attendait de Papa sa ration régulière de yaourt au bifidus. Tout allait pour le mieux.

Il y a trois semaines mes parents sont partis dîner et moi je faisais mes devoirs dans ma chambre. J'avais mes écouteurs sur les oreilles et donc je n'ai pas remarqué leur retour ni leur cri quand ils sont entrés dans le salon. Par erreur ils y avaient enfermé Chipsy pour toute la soirée et elle s'est vengée en marquant notre beau canapé. Malheureusement l'éducation par les journaux n'avait rien donné cette fois encore. Depuis, elle marque le canapé à chaque fois qu'elle réussit à pénétrer dans le salon. Nous ne pouvons pas la laisser y entrer. Il lui restait donc encore l'entrée et la cuisine. Mais finalement elle laissa aussi sa trace dans l'entrée et en plein milieu. Ce fut un cri horrible! Maman hurlait au-dessus du tapis, Papa utilisa toutes les expressions que les enfants puissent entendre (du style „cet espèce de chatte malpropre !“) et il convoqua un conseil de famille dans la cuisine.

„Cela ne peut plus durer!“ dit-il en frappant sur la table.
„Tu as raison,“ dit Maman d'une voix plus douce.
„Il y a une loi pour ça!“ trancha Papa.
„Une loi pour ça?“ s'étonna Maman.
„Cette loi dit – Trois fois et ça suffit!“ décida Papa.

Je ne pouvais rien dire contre cela. Notre Chipsy avait dérogé à cette loi une vingtaine de fois. Selon Papa ça méritait la prison à vie. Cela effraya Maman.

„La perpétuité mais où? S'inqiéta Maman.

„Sur le balcon“, déclara Papa qui avait à la fois le rôle de procureur, de juge et de gardien de prison.

Mes larmes coulaient en vain, même Maman ne venait pas au secours de Chipsy. Elle lavait le canapé, Papa frottait le tapis dans l'entrée. Au lieu de la tache sombre il y a maintenant une tache claire, car à force de frotter il avait fait un trou plus large que n'avait réussi à le faire notre chatte. Mais au moins il s'était calmé et une brillante idée lui vint à l'esprit.

„J'ai une idée géniale,“ s'exclama-t-il de l'entrée. Nous sommes allées l'écouter immédiatement.
„J'ai un ancien camarade de promotion qui a bien réussi en Angleterre comme psychologue pour animaux domestiques. Je lui écrirai, il va sûrement nous conseiller!“

Le psychologue pour animaux domestiques qui avait bien réussi en Angleterre nous conseilla surtout de ne pas punir Chipsy. Parce que ça la stresse. Papa se posa tout de suite la question s'il n'était pas génant que ce soit nous que cela stresse. Avec Maman nous ne disions rien, nous savions qu'un autre conseil nous attendait. Le conseil suivant était de mettre les croquettes pour chat partout où Chipsy faisait pipi. Aucune créature raisonnable ne transformerait pas la salle à manger en toilettes. Pour nous c'était très clair. Le troisième conseil était de jouer avec le chat régulièrement matin et soir jusqu'à ce qu'il soit fatigué. C'est ce que j'ai promis immédiatement. Nous avions la paix pendant trois jours, au quatrième jour le moment est venu de demander la grâce de la condamnée. Chipsy ne se plaisait vraiment pas sur le balcon et moi, c'est l'idée de m'en séparer définitivement qui ne me plaisait pas.

Papa hésitait : „Je ne fais pas confiance à cette chatte.“
„Mais moi, si! Elle a surement déjà compris,“ répondis-je au nom de tous les défenseurs de la condamnée.

„Nous pourrions essayer,“ ajouta calmement maman et elle prépara pour le dîner le plat préféré de Papa à savoir les galettes de pommes de terre.

„Mais ça sera sous votre seule responsabilité!“ dit papa après la huitième galette en s'emparant de la neuvième.

„Nous y arriverons surement, nous avons les conseils d'un spécialiste,“ le rassurai-je.

Chipsy fut libéré le soir même se conduisit d'une façon exemplaire.
Le matin elle nous raccompagna jusqu'à la porte en nous offrant un pipi devant le bureau de Papa. Suivant les bons conseils du spécialiste anglais, nous ne l'avons pas punie, nous avons nettoyé l'endroit et y avons versé les croquettes pour chat. Quand je suis rentrée de l'école, il y avait de nouveau des marques sur le canapé.

J'ai essayé de nettoyer en vitesse, mais le problème était que j'y ai renversé aussi des croquettes pour chat. Lorsque Maman l'a vu en rentrant du travail elle a failli s'évanouir. Mais nous pouvions encore supporter cela. Sauf que le soir lorsque Papa vint me souhaiter bonne nuit, il constata que j'étais allongée sous la couette que Chipsy avait eu le temps de marquer à nouveau en cachette.

N'essayez pas de savoir ce que Papa dit alors. La phrase la plus importante était:

„Viens donc voir un peu!“
Sur quoi maman vint effectivement me voir et déclara immédiatement qu'elle en avait assez, assez de nettoyer et de faire des lessives à cause du chat. Quand Papa entendit cela, il était clair que lui il en avait doublement assez. Et pour lui et pour maman. Il s'est mis dans une colère noire.

Pour des terroristes il n'existe pas d'amnistie possible. Ce chat doit quitter la maison.“
„Mais nous n'avons pas de maison,“ rétorqua Maman.
„Justement, c'est ça le problème,“ ne se laissa pas infléchir Papa, „si nous avions une maison, alors le chat vivrait dehors et nous aurions une vie normale. En attendant nous sommes otages des déjections félines! Il y a un seul endroit où elle peut vivre encore sans faire de dégâts – direction le balcon. Cette fois-ci pour la perpétuité éternelle!

Maman ne dit rien, elle lavait ma couverture à la main dans la salle de bain.
Papa, en colère, balayait les croquettes que nous avions entre temps éparpillées en petits tas presque partout dans l'appartement qui du coup ressemblait à un festin de noces pour chats.

Chipsy était parfaitement consciente de ce qu'elle avait fait et se cacha. Mais je la trouvai, la pris dans les bras et l'emmenai sur le balcon.
Des gamelles à croquettes et à eau, la litière et la caisse étaient déjà là-bas depuis la punition précédente. Je lui ai rajouté aussi son couchage qu'elle n'avait jamais aimé, mais cette fois-ci elle s'y jeta presque reconnaissante. Je l'ai caressé et j'ai fermé la porte de sa prison. Le balcon est attenant à ma chambre et je serai son geôlier attentionné.

P.S. - Dernier mot

Cela fait maintenant une semaine que notre Chipsy est en prison sur le balcon.
Elle miaule affreusement et ne cesse de m'observer tristement à travers la fenêtre. Au point que je l'ai laissée hier soir entrer secrétement dans ma chambre. C'était juste pour un instant. Maintenant c'est le matin et ma couette est pleine de pipi. Ca sent très mauvais. Maman ne va pas tarder à arriver et elle va s'évanouir sur place. Ensuite viendra papa qui s'évanouira deux fois, dont une pour maman. Alors je reste là et j'appréhende ce qu'il va arriver. Notre chat me regarde à travers la fenêtre et miaule terriblement.
Je ne suis pas capable de bien laver après la chatte, et n'ai nulle part où cacher la couette. J'aime Chipsy. Que dois-je faire?
(The End)

Traduit par Michèle Théo

Wednesday, September 23, 2009

Story in French I - QUE FAIRE D'UN CHAT VOLANT?

QUE FAIRE D'UN CHAT VOLANT?
(Extrait d'un journal intime)

Notre chat bien aimé m'observe à travers la fenêtre du balcon et ne cesse de miauler. Mais je n'ai pas le droit de le laisser entrer, car il y est assigné à résidence.

Combien d'effort ça m'a coûté avant de pouvoir avoir un chat ! Quand j'étais toute petite je voulais un cheval. Mais maman disait que chez nous dans l'appartement au 6e étage nous ne pouvions avoir de cheval, pas même sur le balcon.

Papa, lui, disait que chez nous dans l'appartement au 6e étage nous ne pouvions même pas avoir de chien. C'est qu'un chien a besoin d'espace et de promenades régulières.

J'ai des poissons rouges, mais ce n'est pas ça. Comment peut-on caresser un poisson rouge?
Enfin, j'ai gagné – j'ai convaincu mes parents de me laisser amener un petit chat à la maison. La tante d'une camarade de classe avait une grosse chatte qui attendait des petits. Elle les attendit suffisamment longtemps pour que je puisse bien y préparer mes parents.
Papa dit plutôt les avoir à l'usure.

Celle qui était la plus réticente c'était Mamie. Elle disait qu'un chat ça perdait ses poils et ça sentait mauvais. Mais comme Mamie n'habite pas chez nous et qu'elle ne se rend à la maison que pour déjeuner le dimanche, j'ai pu facilement écarter ces objections.

Le dimanche on ne parlait pas de chat chez nous. En revanche on en parlait le lundi, le mardi, le mercredi et le jeudi et de nouveau le vendredi et le samedi du matin au soir.

Maman était toujours contre. Elle avait peur que le chat ne soit pas propre. Papa n'avait pas peur, il disait que c'était à nous de nous en occuper.

Et finalement il fut d'accord le premier. Puis maman à son tour. Par précaution, j'ai préféré ne pas demander à mamie.



Les préparatifs pour Chipsy

J'ai choisi pour notre nouveau petit chat bien aimé un nom avec « ch » ou « tch ». J'étais persuadée qu'avec un tel nom il écouterait bien. Mais avant cela notre petite famille devait écouter ma petite conférence sur l'élevage de chats.

J'ai énuméré tout ce qu'il faudrait acheter pour le chat – un panier, un bol pour la nourriture et un bol pour l'eau, de la nourriture et de la litière avec une caisse. Et de quoi jouer.
Avec maman nous avons tout acheté peu à peu, bien que ce ne fût pas facile.
Maman disait que notre budget était déjà tendu et que le chat n'y était pas prévu.
Alors j'ai rajouté les seize couronnes que j'avais économisées.

Ensuite ce fut mon anniversaire et Mamie m'a glissé un billet de 500 couronnes en douce, afin que mes parents ne le voient pas.

Si elle avait su que c'était pour le chat, je n'aurais rien eu du tout. Mais, finalement, nous avons pu ainsi tout réunir et attendre l'arrivée parmi nous du nouveau membre de la famille.
Nous avons suivi les instructions à la lettre. Je sais qu'il faut attendre la naissance du chaton et ensuite encore au moins deux mois avant qu'il ne soit sevré et qu'il ne reçoive l'éducation de base de sa maman avant de rejoindre son nouveau foyer.

Quand les chatons avaient un mois nous sommes allés en choisir un. Ils étaient six, mais mon choix était tout de suite fait.

Seul un d'entre eux avait un beau pelage gris-argent et une jolie petite gueule toute rose qu'il ouvrait à chaque instant comme s'il avait voulu dire quelque chose, mais sa petite voix était encore faible.

Quand Papa entendit comment était le chaton (Maman dût le confirmer en tant que témoin) il dit qu'un tel chaton allait lui plaire. Vu que notre voiture était aussi gris métallisé, ils iraient bien ensemble.


Le nouveau membre de la famille

Chipsy était dès le début archi gentille (Papa dit plutôt „ar'gentille“)! Lorsque nous l'avons enfin apportée à la maison les premiers temps, elle ne faisait que se blottir dans un coin, observant et miaulant très doucement.

Mais quand je l'ai prise dans mes bras elle était rassurée et frottait sa tête contre moi. Et rapidement sans hésitation elle allait dans sa litière pour faire ses besoins. Cela rassura Maman qui accepta volontiers ce chaton bien élevé. Et même Papa était ravi. La petite Chipsy s'asseyait chaque matin près de lui et le regardait prendre son traditionnel yaourt „santé et forme“.

De temps en temps elle s'étirait et avançait la patte pour lui rappeler de lui en laisser. Et il lui en laissait toujours.

Chipsy trouva rapidement aussi les bols avec de la nourriture et de l'eau, seul le panier acheté spécialement pour elle ne l'intéressait pas.

Peu à peu, elle expérimenta toutes les autres variantes. Tout d'abord elle se plaisait dans le fauteuil de l'entrée, puis sur une des chaises rembourrées sous la grande table de la salle à manger et aussi tout en haut, sur la bibliothèque.

Elle aimait aussi rester allongée sur la chaise dans ma chambre. Tout cela pendant la journée. C'est incroyable tout ce temps que les chats peuvent passer à dormir dans une journée. Et à vrai dire la nuit aussi. Mais même la nuit Chipsy changeait d'endroit. Au début elle se couchait près de moi et se laissait caresser jusqu'à ce que je m'endorme. Puis elle se blotissait parfois à mes pieds ou bien à l'inverse sur mon oreiller au-dessus de ma tête. C'était une époque merveilleuse. Chipsy se plaisait chez nous et elle nous plaisait aussi. Ensuite arrivèrent les soucis.


Notre chat vole

En ce temps Chipsy pouvait se déplacer dans l'appartement à son gré. Mais ce qu'elle aimait le plus était de sauter sur le rebord de la fenêtre et regarder en bas sur le trottoir ou bien les pigeons et les hirondelles qui se nichaient au-dessus de notre appartement sous le toit. C'est que nous habitions au dernier étage, au sixième de l'immeuble. Un soir l'orage éclata et avant que nous retrouvions nos esprits, Chipsy avait disparu. La dernière fois que nous l'avions vue elle se promenait agilement sur l'étroite balustrade métallique du balcon.

Avec maman nous étions juste en train de regarder la télé, papa n'était pas encore à la maison. Et quand il est arrivé, Chipsy ne l'a pas accueilli comme d'habitude. Il a jeté un coup d'oeil dans le salon et nous a demandé où était Chipsy. Car elle aurait pu être avec nous. Elle adorait s'allonger avec moi et se laisser caresser jusqu'à ce qu'elle s'endorme. Ainsi nous avions passé ensemble plus d'un soir devant la télévision. Mais tout à coup elle n'était plus là. Elle n'était ni dans le bureau, ni dans la cuisine, ni dans la chambre de mes parents, ni dans la mienne. Nous commencions à l'appeler mais elle ne donnait pas de signe de vie. Mais, à vrai dire, elle ne venait jamais quand on l'appelait. Mais cette fois, nous espérions un miracle. Seulement il n'y en eut pas. Papa était déjà en train de dîner et ne la recherchait plus. Il disait qu'un chat avait sept vies. De toutes manières on allait la retrouver.

Avec maman, nous avons trouvé Chipsy quand nous sommes allées vérifier si elle n'était pas dehors, dans la nuit froide et pluvieuse. Nous étions à peine sorties de la maison que déjà Madame Cavojska, la vieille dame qui a des fenêtres qui donnent sur l'entrée et qui à travers elles ne cesse d'observer les va-et-vient, nous annonçait qu'elle venait juste d'entendre quelque chose dégringoler devant son nez.

Au point qu'elle avait eu terriblement peur. Et nous aussi nous avions eu terriblement peur, et si c'était notre Chipsy?

Nous la cherchions désespérement et avions fini par la trouver toute mouillée et amochée derrière la maison, sur le rebord de la fenêtre de la cave.

C'est bien elle qui avait dégringolé devant le nez de Madame Cavojska en lui provoquant presque un infarctus (c'est ce qu'affirmait par la suite Madame Cavojska à Madame Sklenarikova, laquelle est aussi à la retraite et passe son temps à espionner par sa fenêtre, sauf qu'elle habite au deuxième étage et de l'autre côté de la porte de l'immeuble).

Nous nous sommes précipités à la maison avec Chipsy et avons interrompu le dîner de papa.
Il n'était pas content du tout et a râlé pendant tout le trajet jusque chez le vétérinaire. Le vétérinaire ausculta Chipsy mais ne trouva aucune blessure. Il lui a fait même une radio mais heureusement tout allait bien. Il nous a prescrit plusieurs médicaments et maman devait se lever toutes les trois heures pour les donner à Chipsy qui resta couchée pendant environ une semaine et se remit lentement sur ses pattes. Ce vol du sixième étage n'avait aucune conséquence visible.

Trois mois plus tard, Chipsy tomba à nouveau de notre fenêtre, car l'un de nous par erreur l'avait laissée ouverte. Nous ne sommes plus retournés chez le vétérinaire.
Après avoir de nouveau failli provoquer un infarctus à Madame Cavojska, Chipsy
est arrivée d'elle-même devant la porte d'immeuble, s'est laissée glisser à l'intérieur et nous l'avons retrouvée miaulant prés de la porte de l'ascenseur. Si elle avait pu, elle aurait peut-être pris l'ascenseur pour venir devant notre porte d'entrée. Notre Chipsy a encore cinq vies.


(To be continued)



Traduit par Michèle Théo

Wednesday, September 16, 2009

Essay in Swedish

Den egoistiska DNA:n

De nyaste rönen antyder, att bärare av grundläggande genetisk information – DNA – inte är så bräckliga, som vi förutsatte och att den har lämnat tydliga spår av sin kod även under mycket ofördelaktiga livsbetingelser under många århundranden. Man har hittat spår av dess relativt självständiga existens. Tack vare detta är det möjligt att med en lagom anpassad teknik söka sig tillbaka i historien av informationsgrunden till allt levande. Den nyaste definitionen av livet talar nämligen enligt kybernetikerna – om att livet är information. Det hänger ihop med Dawkins hypotes om „den egoistiska genen“. Enligt den, är allt levande som vi känner till på jorden en mer eller mindre komplicerad „bärare“ av denna egoistiska, autonoma information. Egoistisk är den därför, att den bara tänker på att föröka sig själv även om det betyder utplåning av andra livsformer. De specifika naturlagarna leder fram till en „upprorisk strategi“ för bevarande av liv. Upprorsmän försöker i en politisk ogästvänlig miljö bevara konkret information – till exempel att demokratin, ordets frihet och resefrihet verkligen existerar. Mycket snabbt lär de sig, att sådan information i en enda kopia mycket lätt kan upphöra. Även om man skulle gömma den i ett inbrottsäkert kassavalv, kommer förräderi eller slumpen att upptäcka den. Om ni skulle gräva ned en enda kopia på en okänd plats, kommer ni att förstöra den, på grund av att repression av den ogästvänliga samhällsmiljön kommer att utrota er tidigare, än ni hinner berätta var dyrbarheten befinner sig. Under många millennier av mänsklighetens historia fick vi erfara att varken de starkaste fästningar, eller de mest massiva sarkofager, eller skarpsinnigaste labyrinter lyckades att försvara skatter från tjuvar. Pyramiderna är vårt eviga memento för ett sådant naivt beteende. Den enda garantin för bevarande av den värdefulla skatt – och DNA är en sådan utomordentligt värdefull och bräcklig skatt är – är dess fortplantning eller kopiering. I fallet med upprorsmännen kallas en sådan segrande strategi – samizdat. Ju fler kopior av samizdat som upprorsmännen lyckades kopiera, destå större var chans, att försvarad information skulle överleva. Trots en intensiv förintande kraft av hemlig och offentlig polis, trots fängslande, trots landsförvisningar och avrättningar, kom den försvarade informationen att överleva.. Kanske bara därför, att en glömd kopia blir kvar i många tiotals år ovanpå skåpet i ett familjehus, vilket är helt ointressant för polisen. Och precis så beter sig „den egoistiska DNA:n“ – gömmer sig i de mest överraskande livsformer. Var och en av dem har sitt eget sinne. Det kan ju hända, att bara violettprickiga skalbaggar med gröna ben överlever vid ofördelaktiga förändringar i naturen. Det visar sig, att även en sådan vidrig skalbagge som kackerlackan kanske är den utvalde bäraren av ett värdefull meddelande om livetsexistens, på grund av att den kan överleva ett vansinnigt atomkrig!

DNA är ett underverk av informationsspridande i tid och rum. Den försöker att hitta alla möjliga och omöjliga former av gömställen och många av de möjliga och omöjliga formerna har den redan upptäckt. Det är den bräckligaste skatt, som existerar på planeten. Det räcker ju att trycka ned en myra och en unik kopia går förlorad för evigt. Därför finns det miljarder myror på alla kontinenter och för säkerhets skulle det finnas några sorter också i ditt skafferi. Det räcker att det är torr, kallt, eller tvärtom. För mycket vatten och varmt och den bräckliga genetiska information går under med sin sexbeniga kropp. Därför har kopiorna också adapterade för vatten, både för lågt och högt. Därför har de kopior också ben för att kunna springa bort i nät när de är utsatta för fara. Just därför finns dess kopior med rötter, så att de snabbt kan besätta ett så stort område på planeten som möjligt, för att kunna föröka sig till största möjligaste antal. För att lära sig att inte springa bort, stanna kvar, hålla sig kvar. Några kopior växte i kolosala dimensioner därför, att inte någon skulle komma äta upp dem. Men eftersom inte gigantiska dinasaurieformer kunde överleva, befinner sig kopior av den „egoistiska DNA:n“ också i osynliga mikroba former, vilka befinner sig på de otroligaste platser – från tarmar hos de olika djur, i honors vaginor av alla möjliga sorter, till kokande termala källor och permafrostens isberg. Så gömmer sig DNA i rummet.

„Den egoistiska DNA“ inte bara gömmer sig, den förökar sig genom de otroligaste former. – från upphöjda kärleksyttringar hos människor, via bröllopsdanser hos djur och bisarra erotiska lekor hos fiskar och amfibier, till icke bindande promiskuitet hos mikrober. På sådant sätt kan den säkra ett försprång framför destruktiva krafter av omgivande icke levande , men i levande miljö. Om det är överraskande för någon, att olika former av DNA konkurrerar med varandra , men också attackerar varandra, till och med äter upp varandra, så måste man säga, att den materia, med vilken den „egoistiska DNA:n“ arbetar, är definitiv.. Därför att varje ny uppfinning, vilken lovar dess evighet, företräder. Ståndaktigt strider den nämligen mot den andra termodynamiska lagen, vilken komplicerat bevisar det, som Bibeln på ett enkelt sätt berättar: „Av jord är du kommen och till jord skall du också varda“. „Den egoistiska DNA:n“ tror inte på fatalism i religionen. Den ger inte upp. Aldrig.

Gräsmattans slåtterkarlsfilosofi…

Studerade ni någon gång hur en man körde en gräsklippare i en trädgård? Jag såg många, kanske hundratals. Några av de körde mekaniska, andra elektriska gräsklippare och de rikare satt på små traktorer. Och några slår omkring sig med en elektrisk handlie. När jag var liten såg jag också slåtterkarlar med en vanlig handlie. Men de klippte aldrig gräs av de skäl, som det gör de nu. För glansen skull. Och när jag ser, en „glansgrässlåtterkarl“, kan jag inte låta bli att tvivla. I denna värld finns ju så mycket arbete, så många obyggda hus, så många icke reparerade maskiner, så många begravda brunnar – och ändå är deras lyxiga ansträngning meningfull. Det är inte på grund av en verkligt vällustig känsla inför en perfekt engelsk gräsmatta. Meningen hänger inte ihop med den ögonblickliga ändamålsmässigheten i våra mänskliga mått. Sinnet är evolutionistiska och vi kan kalla det „förblivandet i tiden“.


Ja, alla friska och starka män kunde börja göra någonting meningsfullt. För det överväldigande flertalet är nämligen gräsklippning ett arbete, fåfängt och utsiktlöst. Deras arbetsresultat brinner frost under vintern och även den vackraste gräsmatta kan mycketbra plöja upp en enda mullvad. Och flera av dem kör sina gräsklippare på breddgrader som klimatiskt sett inte är de lämpligaste. Vid första anblicken kunde de kanske göra någonting mera meningsfullt, antingen klippa gräsmattan på ett sådant ställe, där den verkligen trivs, eller göra någonting nyttigt för den högre mänskliga missionen där det behövs. Och ändå är det bra att de går precis på den lilla biten av världen, där de var blåsna med ödet, eller har lämnat sina förfäder. Utan att vara medvetna om det är så, att de utför en hemlig uppgift för „den egoistiska DNA:n“. De stannar kvar på de mest olika ställen i världen och där bevarar den med sin existens sina mänskliga former just därför, att ingen /inte ens den skenbart allsmäktiga och allvetande „egoistiska DNA:n“/ vet, var den rätta platsen för sin säkraste överlevnad befinner sig. Om inte dessa gubbar skulle gå med gräsklippare på sina gräsmattor, skulle det inte finnas någon garanti för, att de aldrig skulle överge denna plats. Den, som klipper gräsmattan bara för sitt eget höga nöje, har en finansiell trygghet, har en familj, barn och uppfostrar andra former av „den egoistiska DNA:n“ i form av katter, hundar, hamstrar eller andra nyttodjur. Den svälter inte och ingen fara hotar honom. Han klipper gräsmattan och därigenom tror han på framtiden. Han har en sådan evig och oändlig sysselsättning, så det inte finns någon risk, för att han ska sluta någon gång och börja fundera på meningen med sin existens. Eftersom han strax skulle komma på förrädiska tankar. Till slut skulle han kunna upptäcka, att just hans existens inte har någon evident mening. Bara han fortsätter att klippa.........…


Djur överför sin genetiska information med enkel fortplantningcykel. De sysselsätter sig till sin oundvikliga död med att lära sig att först gå, sedan att orientera sig i sin omgivning, att gömma sig och skydda sig från fienden, att leta efter en partner, föda och skydda sina ungar från den omgivande världen och sen slutar de sina liv som en maskin, som har tjänat ut. Sådana manuskript räcker inte för människor. En tanke sprider sig under millisekunder och under en människas liv kunde det vara ganska många utan svar. Därför är alla former för att ta död på tiden välsignade. Såg ni någon gång fanatiska fotbollsfans och hörde ni då deras lekmanna-, men också så kallade fackliga kommentarer om den speciella matchen? En omdömesgill människa skulle bara skaka på huvudet över en sådan fåfänga. Så mycket, att han skulle kunna skaka loss det. En så onödig verksamhet, som är att sparka på en boll, som är rund. Om det händer något under spelet, vad som helst, uppträder plötsligt en „advokat“, som är ovärdig för mänsklighetens högre mållsättningar. Men vem pratar här om högre målsättningar av mänsklighet? Politikerna? De brukar också gå på fotboll. Diktare? De hejar också till på sin „egen“ favoritfotbollsklubben. Filosoferna? Heidegger var en av de mest uppskattade och politiskt inflytelserika under sin livstid och ändå kommer hans söner ihåg, hur han hetsigt lyssnade på fotbollsmatcher på radion. Det är så och det är bra, att det är så. Inte bara fotboll, utan varje mänskligt nöje eller intresse för vad som helst, inkluderat samlande på kapsyler till ölflaskor, har sin egen mening. Det syselsätter människans sinne, för att hon vill veta och vill leva tills meddelandet kommer om vilken plats i tävlingen hans favoritklubb uppnådde. För att hon ville leva bara där, hon har sin samling av onödigheter och speciellt, att hon intresserar sig för ofarliga „plikter“ i stället att ha djupare idéer om ömsesidigt dödande. Människorna kommer att berätta sina historier, de kommer att läsa om dem. De kommer att titta på dem på bio, eller hemma på teve. Deras egen stora historia pågår tyst och obemärkt. Det är livets historia, som en speciell form av albuminers och nukleinsyrors existens. Bli inte överraskade, men den här livsdefinitionen föreslog en viss herr Friedrich Engels. I det ögonblicket visste han säkert, vad han talade om.....…